måndag 5 december 2011

Svenska kyrkans andel minskar mest genom invandring, inte genom utträden

Hur stor andel är medlem i Svenska kyrkan – 71 eller 84 procent? Eller rent av 100 procent? Det hela beror förstås på vad man menar är helheten, det vill säga utgångspunkten. Risken är annars stor att vi jämför äpplen med päron, när samhället förändras.

Sverige blir sakta men säkert mer multietniskt och multireligiöst. I Sverige var förra året 15 procent av befolkningen född i utlandet och därmed inte ”etniskt svensk” och tillhör i de flesta fall andra religioner eller samfund, om de har någon religion alls. Vid den sista räkningen över religionstillhörighet i landet 1930 uppgav till exempel 15 personer i Sverige att de var muslimer. Idag beräknas den gruppen ha växt till omkring en halv miljon, enligt migrationsinfo.se.

Att etnicitet och religion hör nära samman är ingen nyhet, även om det förstås kan beklagas att det därmed skapar onödiga gränser mellan människor. Och det innebär förmodligen i praktiken att antalet utlandsfödda medlemmar i Svenska kyrkan är väldigt få, även om de förstås i praktiken är precis lika välkomna som alla andra att vara det. Erfarenheter från exempelvis sverigefinskt arbete i kyrkan visar också att många inflyttade finländare tror att de automatiskt blir medlemmar i Svenska kyrkan genom att flytta hit, trots att så inte är fallet. Andra kanske avstår från att bli det, av identitetsskäl, trots de uppenbara likheterna mellan kyrkorna.

Att beräkna Svenska kyrkans medlemmar som andel av totalbefolkningen har naturligtvis poänger i vissa sammanhang. Men när vi räknar på hur mycket kyrkan har minskat är det också viktigt att på samma gång komma ihåg den utspädningseffekt, som jag här har försökt beskriva. Om de utlandsfödda i teorin har ett barn vardera skulle procentandelen första och andra generationens invandrare därmed motsvara hela gapet mellan dagens 71,7 procent (2009 års siffra) och 100 procent.

Fullt så enkelt är det förstås inte, för utträdena existerar uppenbarligen i praktiken och en del människor rör sig över etniska och religiösa gränser. Men att Svenska kyrkan är så mycket mindre i dag än den har varit procentuellt sett har nog egentligen mycket mer med invandring att göra än med utträden och minskat antal dop. 

fredag 2 december 2011

Två områden som kyrkan skulle vara duktig på: människovärdig äldrevård och prestationsbefriad idrott


Svenska kyrkan må ha minskat i storlek, men den är alltjämt en stark och viktig kraft i samhället. Därför finns det också anledning att fundera över hur kyrkan kan utvecklas och bidra på nya sätt med sin särskilda kompetens. Här vill jag särskilt nämna två områden: äldrevård och idrott.

Debatten om Caremas misskötta äldreboenden nyligen kom att handla mycket om upphandling och vinstintresse. Men även med fri konkurrens kan det förstås finnas modeller, där vinstintresset inte är främsta drivkraften. Och faktum är att världens idag mest värdefulla företag, Apple, kanske inte hade varit så stort om det inte hade drivits av viljan att skapa något stort, snarare än att tjäna pengar.

Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.

Det andra området jag vill lyfta fram är idrotten, där så många får glädje och bättre hälsa. Men det finns också en baksida i att det nästan alltid handlar om prestation och att vara bättre än någon annan. Och det alla vi som har varit sämst någon gång att det inte är någon rolig känsla.

En del svenska kyrkor och samfund har sedan länge tillbaka satsat på att bedriva egen idrottsverksamhet, bland annat genom samarbetsorganisationen KRIK. Där blandas olika idrotter med andakt, där både kropp och själ får vara med och få sitt. Och framför allt – det är i väldigt hög grad prestationsbefriat, till skillnad från skolan och så många andra miljöer som barn och ungdomar lever i. Poängen här är inte att vara bäst utan att få må bra. Där tror jag att Svenska kyrkan också skulle kunna erbjuda goda alternativ. Det finns alltför mycket både psykisk och fysisk ohälsa i vårt land, även bland barn och ungdomar.

Detta betyder förstås inte att jag är emot samarbeten vare sig inom äldrevård eller idrott, där kyrkan bidrar med en liten del. Men eftersom det här handlar om så grundläggande ideologiska frågor tror jag att det är ännu bättre med helhetslösningar.