När blev förbjudet ett relativt begrepp?

Ikväll passerade jag Friskis & Svettis träningslokal här i Uppsala och fick då syn på skylten här. Affären intill har en nästan likadan skylt, men där står det bara ”Cykelparkering förbjuden”. Det gäller med andra ord att vara särskilt noga med var man sätter cykeln. Här verkar det vara allvarligare. 

Jag har annars brukat inbilla mig att förbjudet är förbjudet och varken mer eller mindre. Fast jag är nog helt enkelt inte så bra på att vara postmodern.

Dag Sandahl som biskopskandidat

Nu på lördag kl 10:00 är det offentlig utfrågning av de fem biskopskandidaterna i Växjö stift inför valet 30 augusti. En av dessa kandidater, utsedd genom nomineringsval, är komminister Dag Sandahl från Öland. Alla som har en viss koll på Svenska kyrkan vet att han är ett mycket kontroversiellt namn i sammanhanget, genom att under många år ha personifierat motståndet mot kvinnliga präster. Men nu har han uppseendeväckande nog skrivit under en deklaration om att han, som eventuell biskop, kommer att prästviga kvinnor också. Frågan är bara vad han egentligen menar med det.

Jag gillar Dag Sandahl. Ja, jag vågar säga det, men skyndar mig i samma andetag att lägga till att det därmed inte betyder att jag delar alla hans åsikter. För så är det tyvärr i Svenska kyrkan att Dag Sandahl hör till kyrkans paria, enligt majoriteten. Att uttrycka ett gillande av honom leder därför lätt till guilt by association. Men låt mig förklara vad jag menar. 

Den underbara fotbolls-VM-sommaren 1994 gjorde jag, som ung präststudent, praktik hos Dag Sandahl i Två systrars kapell i Kalmar under någon månad. Det var min tredje praktikperiod och den klart bästa av dessa. För Dag Sandahl är skärpt, intellektuell, rolig, välformulerad, charmig, inspirerande och en riktigt duktig församlingspräst. 

Det finns det många människor som uppskattar honom för. Men de flesta ser bara den offentliga bilden av en humörmänniska, som är lynnig och som inte räds att både hysa och uttrycka obekväma åsikter. Han kan uppfattas som oborstad, omogen, grov i mun och enkelspårig. Men han kan också beskrivas som brutalt ärlig i det han själv tror och tycker, vilket de flesta av oss är väldigt ovana vid. Vi, som är mer känsliga för vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. 

Ja, jag tycker om Dag Sandahl för hans personlighet, trots att jag själv har blivit utskälld av honom efter noter vid två tillfällen. Precis som jag tycker väldigt mycket om min förra chef, nuvarande biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund. Ingen av dem skulle förmodligen uppskatta att bli jämförd med den andra, men i mitt tycke har de samma mod och ärlighet och det tycker jag är underbart, även om det slår gnistor om det ibland. Att de sedan står oerhört långt ifrån varandra i de flesta teologiska frågor är inget problem för mig. Jag väljer att se till människan först och hennes åsikter i andra hand. 

Men nu var alltså frågan detta om biskopsvalet i Växjö stift och Dag Sandahl som kandidat. På pappret är han onekligen mycket välmeriterad, med lång erfarenhet av församlingstjänst, han är docent i kyrko- och samfundsvetenskap och har goda erfarenheter av kyrkligt beslutsfattande bland annat i kyrkomötet. Men skulle han kunna bli en hela stiftets biskop? Skulle de kvinnliga prästerna kunna känna ett grundläggande förtroende för honom efter alla dessa år av profilerat motstånd mot kvinnliga präster? Det är tyvärr mycket tveksamt. 

Och jag undrar också över den deklaration, som han har skrivit på, om att han kommer att prästviga kandidater av båda kön, om han blir biskop. När jag läser hans blogg får jag nämligen det underförstådda intrycket att det naturligtvis förutsätter att det finns några kvinnliga kandidater att viga. Och det är kanske inte självklart när biskopen heter Dag Sandahl. Det är möjligt att jag missförstår, men jag hoppas verkligen att någon ställer någon eller några uttryckliga frågor om just detta vid utfrågningen på lördag. Dag Sandahl har kanske inte skuggan av en chans att bli biskop i alla fall, men det ska åtminstone stå klart på vilka premisser det sker. 

Bloggpremiär för gammal nätkrönikör

I mitten av 1990-talet var jag krönikör på Svenska Dagbladets religionssida Själ & Hjärta varannan söndag. Jag började under mitt sista år som präststudent och skrev först mer allmänt om religionsfrågor i tiden och sedan om religion på internet, som då var en ny företeelse för de flesta av oss. På förslag från reportern Ann Lagerström fick krönikorna då titeln Cybersoul och jag tipsade om diverse både intressanta och märkliga sidor på nätet. För den som är nyfiken ligger alla texter fortfarande kvar på nätet, men jag misstänker att de flesta av länkarna är brutna numera. 

En gång hörde Stockholms katolska stift av sig och påpekade att jag felaktigt hade angett en sida som officiellt sanktionerad av den romersk-katolska kyrkan. En annan gång var det datorföretaget Lap Power, som var missnöjt över att jag raljerade en smula över att de ville erbjuda svenskarna 5 000 tv-kanaler. Jag har dock fortfarande svårt att se behovet av det, även om jag förvisso ibland har svårt att hitta något sevärt på de kanaler vi har idag. 

I samband med nedskärningar på tidningen 1998 försvann dock Själ & Hjärta-sidan och därmed mitt uppdrag som krönikör, efter två år. Att blogga är kanske inte riktigt som att skriva regelbundet i en av Sveriges största dagstidningar, men min önskan och förhoppning är ändå att jag ska kunna bidra med ett och annat tankeväckande perspektiv även nu. Så följ gärna med, så får vi se vilka ämnen som dyker upp framöver! Tills dess har jag också publicerat tre texter från i våras, som jag hoppas kan kännas någorlunda aktuella och läsvärda fortfarande.