Analys av kyrkovalet del 2: Hur gick det i valet och varför gick det så?

Taggen #kyrkovalet trendade på mikrobloggen Twitter under själva valdagen i söndags. Kändisar som komikern Magnus Betnér och artisten Robyn uppmanade också kyrkans medlemmar att gå och rösta. Ett par dagar innan hade de traditionella massmedierna börjat förmedla nyhetstexter och reportage om kyrkovalet till tittare, lyssnare och läsare. Och kanske är det rimligt mycket uppmärksamhet för ett val inom vad som å ena sidan är en enskild medlemsorganisation, men å andra sidan också en organisation som är större än alla andra och som har en särställning historiskt sett.

Men vad handlade frågorna om? Ja, det som väckte hetast engagemang var Sverigedemokraternas deltagande i valet. På ett djupare plan berör det förstås kärnvärden som människosyn i både samhället och kyrkan och är därför något, som många känner sig berörda av. Men för den, som engagerar sig som förtroendevald i kyrkan, kan det också betyda att alla de stora viktiga frågorna om struktur och organisation hamnade i skymundan. Det som man i praktiken måste arbeta med är det till synes färre som orkar eller vill fundera över.

Vad säger oss då valresultatet om allt detta? Ja, Socialdemokraterna, som kanske tydligast profilerade sig mot Sverigedemokraterna i sin valkampanj, gick framåt med ungefär en procent. Men Sverigedemokraterna ökade också, från knappt tre till närmare sex procent. Och kanske gynnade debatten båda grupperna i praktiken, trots att det förmodligen inte var avsikten, eftersom konflikt väcker intresse. Men om vi ser till resultatet i övrigt blir bilden en annan. Då visar det sig nämligen att alla grupper till vänster på den traditionella politiska skalan gick framåt i valet och att de traditionella högerpartierna gick bakåt, precis i enlighet med de allmänpolitiska opinionsundersökningar som görs. I praktiken har vi därmed kanske inte fått veta något alls om synen på kyrkan, utan snarare fått en spegling av tendenserna i den allmänna politiska opinionen.

När Svenska kyrkan gjorde en omfattande fallstudie i Enköping (publicerad 2008) visade det sig att det viktigaste motivet bland de röstande är att värna om demokratin, medan en mindre del tycker att de kyrkliga sakfrågorna är viktiga. Om vi än en gång återvänder till resultatet i kyrkovalet kan vi se det återspeglas även där. Bland de nomineringsgrupper (”partier”), som deltar, är det tre som hör ihop med ett politiskt parti: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Därtill finns det fem grupper, som till sin grundsyn hör ihop med övriga riksdagspartier. Tillsammans fick dessa åtta grupper ungefär 75 procent av alla röster i valet och det verkar inte orimligt att de röstande som främst motiveras av att värna demokratin i första hand väljer samma parti, som de skulle ha gjort i ett riksdagsval. Den sista fjärdedelen består däremot av partipolitiskt obundna grupper och en möjlig tolkning är att majoriteten av de som röstar på sådana grupper tycker att det är de kyrkliga sakfrågorna som är viktigare än demokratimotivet. Dessa grupper växte tillsammans något i senaste valet från omkring 22 till cirka 25 procent. 

Resultatet i kyrkovalet kan sammanfattningsvis alltså tolkas dels som en spegling av den allmänpolitiska opinionen och dels som olika motiv för att rösta över huvud taget.

Imorgon kommer del 3 av min kyrkovalsanalys. 

Vad säger valsedlarna till kyrkovalet om grupperna som ställer upp?

Valsedlarna till kyrkovalet innehåller inte bara namn på kandidaterna, utan också ofta uppgifter som yrke och ålder på dessa. Därigenom kan vi också utläsa något om vad grupperna som helhet representerar.

I det här exemplet har jag valt de nomineringsgrupper (”partier”), som ställer upp i valet till kyrkofullmäktige i Uppsala. Alla grupper skriver inte ut ålder och yrke, men eftersom jag känner till många av kandidaterna här kan jag ändå säga något om dem. Jag sammanfattar först resultaten och redovisar till sist en tabell med samtliga resultat.

Kyrklig anställning

Ett vanlig påstående i kyrkoval är att partipolitiskt obundna grupper mest består av kyrkligt anställda och därmed inte anses representera den stora gruppen medlemmar. Men bland de tio första kandidaterna (det vill säga de som har störst chans att faktiskt bli valda) är det faktiskt inga större skillnader mellan nomineringsgrupperna. Jag har här definierat kyrkligt anställda i vid bemärkelse och räknat in pensionerade medarbetare också. De två partipolitiskt obundna grupperna POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Öppen kyrka har visserligen flest sådana (4), med det finns kyrkligt anställda i de flesta grupperna. Det gäller såväl Socialdemokraterna som Öppen kyrka, som båda ibland försöker göra en poäng av att de vill representera andra än just de anställda. När det gäller yrken i övrigt kan vi konstatera att det är mest akademiker på listorna (i de fall det står angivet), vilket eventuellt säger något om i vilka samhällsgrupper kyrkan har tydligare stöd. Det bör dock noteras i sammanhanget att Socialdemokraterna inte har angett yrken på sina kandidater, vilket kanske delvis hade gett en annan bild. Till sist kan det konstateras att det sannolikt är attraktivt för grupper i kyrkovalet att ha kyrkligt anställda på sina listor, eftersom det är en grupp personer som är kända av målgruppen och som därför kan dra till sig röster. Själv blev jag inkryssad vid kyrkovalet 2009, som ett exempel på detta. 

Ålder

En annan faktor, som det är relativt enkelt att utläsa av valsedlarna är ålder, som finns med på hälften av listorna. Vi kan då konstatera att den genomsnittliga kandidaten är i (övre) medelåldern. Om man däremot gör samma beräkning på samtliga kandidater på listorna blir skillnaderna större, då det visar sig att Socialdemokrater och Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) har en tydligt högre medelålder och att de de tre partipolitiskt obundna grupperna POSK, Frimodig kyrka och Öppen kyrka har något lägre. Frimodig kyrka flest yngre (25-35 år) kandidater, vilket är intressant med tanke på att de står för en mer värdekonservativ ideologi.

Kön

Nomineringsgrupperna har överlag en jämn könsfördelning bland sina tio första kandidater. Den grupp, som sticker ut tydligast är POSK, där åtta av tio är kvinnor, vilket kan tänkas återspegla relativt väl hur det ser ut bland kyrkligt aktiva personer i församlingarna, vilket också är POSK:s rekryteringsbas.

	Kyrklig anställning (av 10 första)	Snittålder (av 10 första)	Andel kvinnor (av 10 första)
Borgerligt alternativ	2 st	58 år	40%
Centern	3 st	?	40%
Fria liberaler i Svenska kyrkan	1 st?	?	50%
Frimodig kyrka	2 st	45 år	50%
Kristdemokrater i Sv kyrkan	1 st	?	50%
Miljöpartister i Svenska kyrkan	0 st (av 4)	?	40%
POSK Partipolitiskt obundna	4 st	52 år	80%
Socialdemokraterna	2 st?	53 år	50%
Sverigedemokraterna	0 st (av 3)	?	33%
Öppen kyrka	4 st (av 4)	51 år	50%

Socialdemokraternas problem handlar om något mycket djupare än Juholts affärer. Partiet behöver fundera över varför det finns över huvud taget

Socialdemokraterna har rekordlågt väljarstöd i den opinionsundersökning som publiceras i dagens Aftonbladet. Och partiledaren Håkan Juholt hamnar förstås än en gång i fokus, den här gången efter anklagelser om att ha ljugit om delar i det egna budgetförslaget. Men jag är övertygad om att grundproblemet är ett helt annat. Det parti, som grundades 1889 byggde nämligen på ett helt annat samhälle än det vi har idag, men är ändå delvis kvar i det.

Till statsvetenskapens klassiker hör Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans teori från 1967 om de klyftor eller konflikter (cleavages) som skapade det sena 1800-talets och större delen av 1900-talets politiska partier. Det var arbete/kapital, centrum/periferi och religion/sekularism och där hade bland annat Socialdemokraterna sin givna roll. Men mot slutet av förra århundradet uppstod det som kallas ”ny politik” (new politics) med nya skärningspunkter som miljöfrågor och invandringspolitik, vilket innebar att vi i Sverige fick nya framgångsrika partier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Samtidigt har Socialdemokraterna levt kvar i sin identitet som arbetarparti, trots att andelen som identifierar sig i den rollen idag har blivit allt färre. Göran Perssons herrgårdsköp var ett tidens tecken på detsamma. Och då hjälper det inte att Håkan Juholt bor i hyreslägenhet i ett ”vanligt” bostadsområde. Att Moderaterna idag kallar sig ”det nya arbetarpartiet” har en närmast ironisk touch över sig. Men det visar tydligt hur tomt begreppet arbetare är idag.

Därför behöver Socialdemokraterna återuppfinna sig själv om det ska överleva över huvud taget. Partiet behöver försöka hitta motivet till sin egen existens i dag, när allt färre av väljarna gör det.