Känslor är viktigare än politik. Om skolans adventssamlingar i kyrkan.

Foto: Christa Richert

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter skrev Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo om skolsamlingar i kyrkan inför första advent. Debatten är inte ny och därför vill de båda skribenterna reda ut vad de menar är de juridiska ramarna för sådana samlingar. Sammanfattningsvis kan deras position beskrivas som att inga konfessionella inslag får förekomma i en sådan samling, eftersom den i så fall bryter mot lagen. Samtidigt säger skolministern Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa tidigare idag att ”det är jag som har skrivit lagen och talar om vad det står”, vilket i hans tolkning innebär att det inte är något egentligt problem med konfessionella inslag i det sammanhanget.

Debatten om vad som får förekomma vid adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan blir en påminnelse om de spänningar som finns kring religion i vår tid. Den allmänna bilden av att religion ska vara en privatsak utmanas genom att det tycks bli allt svårare att dra en strikt gräns mellan privat och offentligt, vare sig det gäller skola eller andra miljöer i samhället. 

En av många bidragande orsaker är förmodligen att våra känslor i allt högre grad tillåts att ta plats också i det offentliga rummet. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten. Känslor är nämligen på samma gång både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det som kan framstå som något väldigt privat kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället (Riis & Woodhead 2011). Så är det med symboler som flagga och nationalsång och så är det också med religion, även i ett till synes sekulariserat samhälle som Sverige.

Det traditionsrika som sker i många kyrkor nu i november och december, vare sig det handlar om skolsamlingar, gudstjänster eller konserter förmedlar det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Att som Skolverket försöka skala bort psalmer, bön och välsignelse blir då inte bara ett försök att upprätthålla en sekulär norm, utan på samma gång också ett förminskande av vad som kan kallas en emotionell regim. Det är förmodligen inte syftet, men icke desto mindre en konsekvens. Att försöka ersätta högstämda psalmer med sånger om mat och julklappar fyller inte riktigt samma funktion och bidrar därför inte på samma sätt till den efterlängtade stämningen.