Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här. Om invandringspolitik i julevangelietid.

Foto: IKON bildbyrå/
Utställningen Världens Kristus

Det unga paret befann sig i en nödsituation. För Maria måste paniken ha varit nära. Hon visste att hennes barn skulle kunna födas när som helst. Men ändå var ingen beredd att öppna sin dörr för dem. Skulle hon behöva föda ute på gatan, eller ute i vildmarken? Skulle hon och hennes son överleva det över huvud taget?

Men till slut är det ändå någon som släpper in dem. Det är bara ett stall, men det är varmt och någorlunda tryggt.

I vårt eget land finns det en del som vill stänga dörren för människor i nöd. En del av dem sitter numera i riksdagen.

Men jag tror att om vi alla tänker efter kan vi inse att det inte är ett ansvarsfullt sätt att leva.

Alla vi som bor i Sverige hör till de rikaste tio procenten i världen. Och nog borde vi väl därmed kunna hjälpa en del av alla dem som har det sämst?

I sammanhanget kanske det är en smula banalt att citera Tommy Nilsson, men jag gör det ändå:

Öppna din dörr

och säg att du vill ha mig här.

Säg att du inom dig bär

bara kärlekens röst.

Japaner firar också jul. Om formen som blir innehållet.

En av mina forskarkollegor heter Mikiko. Hon är en mycket sympatisk medelålders kvinna från Japan, som går en del av sin utbildning här i Sverige. Häromdagen frågade hon hur jag tänker fira jul och berättade då att även hon och hennes familj gör det. För så gör japaner i allmänhet allt sedan Andra världskrigets slut, när den traditionen kom till landet med amerikanerna.

Mikiko berättar om de speciella maträtter som har blivit japansk jultradition och om presenterna, som barnen får. När jag frågar henne om hur hon förklarar anledningen till firandet för sina barn säger hon att ”det är en trevlig fest” kort och gott.

Mikiko beskriver sig själv som rituell buddhist och är på så vis förmodligen ganska lik de flesta svenskar, som skulle kunna kallas för rituellt kristna. Dop eller julfirande handlar då mer om form än om innehåll och tycks fylla ett tillräckligt behov i sig. Det känns lite överraskande och ändå inte. För det är så mycket som bara rör sig på ytan i övrigt i samhället, samtidigt som klimatångesten breder ut sig. 

I akademiska termer kan vi kalla det japanska julfirandet för globalisering. Men jag saknar i nuläget ord för vad det betyder att det rituella blir innehållet, snarare än att peka mot ett djupare sådant. Eller är det helt enkelt bara så att människor är nöjda med att formen hjälper till att ge glädje och hålla samman familj- och släktband i en starkt individualistisk tid? Det kan kanske vara en viktig del av förklaringen.

F*ck logic! Om kreativiteten som vetenskaplig metod.

Vad var det som gjorde att Leonardo da Vinci betraktas som universalgeni? Jag tror att det i grund och botten handlade om hans förmåga att kombinera logik och kreativitet. Det gjorde nämligen både hans fresker och hans uppfinningar mycket bättre än de annars skulle ha varit. Frågan är när svenskt universitetsväsen ska komma till samma insikt?

Som doktorand går jag nu en kurs i vetenskaplig metod, vilket innebär en hel del statistik, men snart också metoder för diskursanalys. Det är bra redskap för alla som vill syssla med samhällsvetenskap, men jag har ändå en invändning. Det som lärs ut som metod handlar i grund och botten enbart om logik och jag tror att framgångsrikt vetenskapligt arbete också behöver ett stort mått av kreativitet. Dessutom tror jag att det är något som går att lära ut, på samma vis som logiska metoder går att lära ut.

När man, som jag, har formelfobi är det inte alldeles enkelt att ta sig igenom en statistikkurs. Men i lunchpausen på den senaste föreläsningen hittade jag då tröst i en bok, som jag fann på biblioteket: Fuck logic 2. Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna av Per Robert Öhlin. Det är en bok i kreativ marknadsföring, men metoderna i den går förmodligen att använda på betydligt fler områden i livet. Dessutom noterade jag nöjt att den är kursbok på någon, för mig, okänd utbildning, vilket tyder på att det åtminstone någonstans i universitetsvärlden finns insikter om att det går att arbeta metodiskt med kreativitet.

Till bokens grundläggande påståenden hör följande: ”Lek först och tänk rationellt sedan. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt, som logiken inte kan komma fram till på egen hand.” Det låter förstås kanske inte så märkvärdigt, när det presenteras såhär kortfattat, men jag tror att det skulle vara revolutionerande, om det (i mer utvecklad form) skulle användas metodiskt inom såväl natur- som samhällsvetenskap.

Hur var det förresten med en av historiens andra stora vetenskapsmän, Arkimedes? Enligt legenden bad kung Hieron av Syrakusa honom att mäta guldhalten i en krona. Svaret fick han, oväntat, när han satte sig i badet och såg vattnet stiga i badkaret och plötsligt insåg hur han skulle kunna mäta volym. Han ska då ha sprungit naken genom stadens gator, ropandes Εὕρηκα (Heureka), jag har funnit det! Upptäckten var förstås inte slumpartad, trots att det kan tyckas så. Snarare handlade det om att Arkimedes undermedvetna, intuitionen, gjorde en viktig del av arbetet. Precis som det förmodligen har gjort vid mängder av andra viktiga insikter och upptäckter genom historien. Och tänk så mycket mer vi skulle veta, om vi kunde arbeta med det på ett metodiskt sätt.

Så, fuck logic. Men love logic också. Både och behövs.

Den som är tyst legitimerar också främlingsfientlighet

Förra gången det fanns en så kallad laserman, som sköt på invandrare, fanns det också ett främlingsfientligt parti i Riksdagen. Det skulle kunna ses som en slump, men det tror jag inte att det är. Poängen är nämligen att med ett sådant parti i Riksdagen blir det plötsligt mer legitimt att vara främlingsfientlig också i praktisk handling.

Ny demokrati satt bara en mandatperiod i Riksdagen, 1991-1994, men tog sin plats där bland annat genom att ifrågasätta den dåvarande invandringspolitiken. Under samma period, 1991-1992, sköt den så kallade lasermannen John Ausonius tio personer med invandrarbakgrund, varav en dog.

Nu är Sverigedemokraterna i Riksdagen och sedan några dagar tillbaka sitter den som tros vara den nye lasermannen häktad, för att ha skjutit mot invandrare i Malmö. Då är det svårt att tro att det inte är samma mönster som går igen.

Men att denne förmodade skytt är gripen innebär tyvärr inte nödvändigtvis att vi därmed kan andas ut, mer än tillfälligt. För om sambandet med Sverigedemokraternas plats i Riksdagen stämmer kommer det säkert att få nya obehagliga konsekvenser.

Det är tråkigt när goda uttryck blir slitna, men jag kan ändå inte låta bli att citera Martin Luther King i det här sammanhanget: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag hoppas att alla vi som tror att det är viktigt att Sverige är ett öppet och generöst land är uppmärksamma i samtalen med grannar, arbetskamrater och vänner. Om vi är tysta när någon uttrycker sin främlingsfientlighet är vi också medskyldiga. Och om vi försöker ge ett annat perspektiv bidrar vi till något gott.

Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]

Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.

             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.

            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.

            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.

Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

Jag gillar inte halloween. Men jag gillar läget.

Häromdagen var det klassfest och som klassförälder var jag med och arrangerade den. Vid den här tiden på året verkar det vara givet att det ska vara halloween-tema, även om jag personligen inte känner mig helt bekväm med det. Men jag inser också att om mängder av skolbarn förväntas gå till kyrkan då och då kan jag väl delta i en eller annan populärhednisk rit också. Mångkulturalismen kräver ju en viss flexibilitet, från alla håll.

Första frågan, som dök upp under planeringen, var om det fanns någon lokal att vara i. Då valde jag att hålla tyst med mina möjligheter att få låna någon av våra kyrkor gratis. För där kände jag mig tvungen att dra en gräns. Halloween är okej, men det kändes ändå inte alldeles rätt att fylla en kyrka med utklädda häxor och blodiga skepnader.

Nu blev det, mycket bättre, valet en scoutstuga, där vi ordnade reflexvandring ute i skogen, med ett och annat skrämmande ”spöke” och en festlokal pyntad med syntetisk spindelväv och mängder av levande ljus. Och alla verkade vara så nöjda, även om det bästa av allt förvisso var det föräldrafria discot, som avslutade festen. Det var många lugna låtar på slutet …

Den danska sognepræsten Hanne Bohr har gått ett steg längre än jag var beredd att göra. Hon har skrivit en bok om alternativa gudstjänster och aktiviteter kring halloween i kyrkan. Hanne Bohr kallar halloween för en öppen dörr in i kyrkan, i en intervju för senaste numret av Stiftsbladet i Roskilde stift, och säger att den kristna tron är en fantastisk berättelse, full av mystik, liv och död, ljus och mörker, kärlek och svek, ont och gott. Därför passar den också så bra ihop med halloweenfirandet, enligt henne.

Kanske har hon rätt i det?

Meningen med livet är att ha kul. Om en kultur som kittlar sig bort från allvaret.

Jag har tidigare skrivit om sommarens konfirmandläger och återkommer här med ännu en tanke därifrån. Den här gången var samtalsämnet meningen med livet och konfirmanderna verkade då tycka att allt handlar om att ha kul. Kanske beror det på att de trots allt bara är 14-15 år, eller bara att det är enklare att ge ett sådant svar än att säga något mer djuplodande. Eller också är de präglade av en kultur som bygger på att allt ska vara just kul. Dels för att det är ekonomiskt lönsamt ur ett kortare perspektiv och dels för att det är mänskligt att försöka följa minsta motståndets lag.

När jag ber mina barn att städa sina rum brukar ett standardsvar vara: ”men det är ju inget kul”. Som pappa Duktig försöker jag då förklara att allt i livet inte är kul, men att det finns mycket man måste göra i alla fall. Kanske skulle jag egentligen vara en bättre pedagog om jag då försökte göra även städningen till en lek, men därtill räcker inte alltid min egen energi och fantasi. Men poängen här är ju att konfirmanderna knappast är ensamma om sin åsikt.

Häromdagen läste jag Lena Edlunds avhandling Att fånga det flyktiga: om existentiell mening och objektivitet från 2008. Om jag ska försöka sammanfatta hennes slutsatser är det att vi skapar mening i livet på nytt och på nytt, genom att relatera till andra människor, framåt och bakåt i tiden. Och den som inte har levt så länge har säkert svårare för det, tänker jag.

Men frågan om flykten från livets allvar hänger ändå kvar hos mig. För Lena Edlund skriver också att det meningsfulla inte alltid handlar om lycka, utan snarare om det vi djupast bryr oss om. Det som handlar om sammanhang och mål. Då känns inte ordet kul lika träffsäkert, som sammanfattning, tycker jag. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …

Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt. 

90 år sedan den andliga poeten Dan Andersson dog

Idag är det 90 år sedan poeten Dan Andersson omkom i rum 11 på hotell Hellman i Stockholm, efter att personalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen. Jag vet inte om det är sant, men det har sagts mig att hans dikter idag är mer eller mindre obligatoriska vid begravningar i Gävle. Och det är nog betydligt fler än så, som låter sig beröras av hans ord, som så ofta har tydliga andliga stråk.

Sedan en tid tillbaka har jag en pocket med Dan Anderssons samlade dikter liggande på sängbordet. Om jag inte är för trött på kvällen läser jag gärna några av dem, som en sorts aftonbön. För det passar de ofta bra som.

Därför är det också lite synd att han inte finns representerad i den svenska psalmboken. För precis som Sveriges mest älskade psalmförfattare Lina Sandell tycktes han ha en förmåga att fånga känslan i de stora livsfrågorna, på ett sätt som många känner igen sig i. Det behövs sådana psalmförfattare, också idag.

Enligt legenden återfanns följande dikt i Dan Anderssons portfölj på hotell Hellman, som något av ett omen:

God natt — god sömn jag önskar er,


ni alla vandringsmän.


Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer


om aldrig vi träffas igen.


Jag har sagt något litet och fattigt av det


som brunnit hos mig och så snart brinner ner,


men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —


god natt — god sömn åt er.

Tvivel och tro, rädsla och hopp. Det finns nog hos oss alla, tror jag.

Den här gången är islam måltavlan

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

                      Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor. Och i vårt eget land hämtar Sverigedemokraterna sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

                      Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället.

                      Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

                      Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.

När blev förbjudet ett relativt begrepp?

Ikväll passerade jag Friskis & Svettis träningslokal här i Uppsala och fick då syn på skylten här. Affären intill har en nästan likadan skylt, men där står det bara ”Cykelparkering förbjuden”. Det gäller med andra ord att vara särskilt noga med var man sätter cykeln. Här verkar det vara allvarligare. 

Jag har annars brukat inbilla mig att förbjudet är förbjudet och varken mer eller mindre. Fast jag är nog helt enkelt inte så bra på att vara postmodern.

Dag Sandahl som biskopskandidat

Nu på lördag kl 10:00 är det offentlig utfrågning av de fem biskopskandidaterna i Växjö stift inför valet 30 augusti. En av dessa kandidater, utsedd genom nomineringsval, är komminister Dag Sandahl från Öland. Alla som har en viss koll på Svenska kyrkan vet att han är ett mycket kontroversiellt namn i sammanhanget, genom att under många år ha personifierat motståndet mot kvinnliga präster. Men nu har han uppseendeväckande nog skrivit under en deklaration om att han, som eventuell biskop, kommer att prästviga kvinnor också. Frågan är bara vad han egentligen menar med det.

Jag gillar Dag Sandahl. Ja, jag vågar säga det, men skyndar mig i samma andetag att lägga till att det därmed inte betyder att jag delar alla hans åsikter. För så är det tyvärr i Svenska kyrkan att Dag Sandahl hör till kyrkans paria, enligt majoriteten. Att uttrycka ett gillande av honom leder därför lätt till guilt by association. Men låt mig förklara vad jag menar. 

Den underbara fotbolls-VM-sommaren 1994 gjorde jag, som ung präststudent, praktik hos Dag Sandahl i Två systrars kapell i Kalmar under någon månad. Det var min tredje praktikperiod och den klart bästa av dessa. För Dag Sandahl är skärpt, intellektuell, rolig, välformulerad, charmig, inspirerande och en riktigt duktig församlingspräst. 

Det finns det många människor som uppskattar honom för. Men de flesta ser bara den offentliga bilden av en humörmänniska, som är lynnig och som inte räds att både hysa och uttrycka obekväma åsikter. Han kan uppfattas som oborstad, omogen, grov i mun och enkelspårig. Men han kan också beskrivas som brutalt ärlig i det han själv tror och tycker, vilket de flesta av oss är väldigt ovana vid. Vi, som är mer känsliga för vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. 

Ja, jag tycker om Dag Sandahl för hans personlighet, trots att jag själv har blivit utskälld av honom efter noter vid två tillfällen. Precis som jag tycker väldigt mycket om min förra chef, nuvarande biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund. Ingen av dem skulle förmodligen uppskatta att bli jämförd med den andra, men i mitt tycke har de samma mod och ärlighet och det tycker jag är underbart, även om det slår gnistor om det ibland. Att de sedan står oerhört långt ifrån varandra i de flesta teologiska frågor är inget problem för mig. Jag väljer att se till människan först och hennes åsikter i andra hand. 

Men nu var alltså frågan detta om biskopsvalet i Växjö stift och Dag Sandahl som kandidat. På pappret är han onekligen mycket välmeriterad, med lång erfarenhet av församlingstjänst, han är docent i kyrko- och samfundsvetenskap och har goda erfarenheter av kyrkligt beslutsfattande bland annat i kyrkomötet. Men skulle han kunna bli en hela stiftets biskop? Skulle de kvinnliga prästerna kunna känna ett grundläggande förtroende för honom efter alla dessa år av profilerat motstånd mot kvinnliga präster? Det är tyvärr mycket tveksamt. 

Och jag undrar också över den deklaration, som han har skrivit på, om att han kommer att prästviga kandidater av båda kön, om han blir biskop. När jag läser hans blogg får jag nämligen det underförstådda intrycket att det naturligtvis förutsätter att det finns några kvinnliga kandidater att viga. Och det är kanske inte självklart när biskopen heter Dag Sandahl. Det är möjligt att jag missförstår, men jag hoppas verkligen att någon ställer någon eller några uttryckliga frågor om just detta vid utfrågningen på lördag. Dag Sandahl har kanske inte skuggan av en chans att bli biskop i alla fall, men det ska åtminstone stå klart på vilka premisser det sker. 

Bloggpremiär för gammal nätkrönikör

I mitten av 1990-talet var jag krönikör på Svenska Dagbladets religionssida Själ & Hjärta varannan söndag. Jag började under mitt sista år som präststudent och skrev först mer allmänt om religionsfrågor i tiden och sedan om religion på internet, som då var en ny företeelse för de flesta av oss. På förslag från reportern Ann Lagerström fick krönikorna då titeln Cybersoul och jag tipsade om diverse både intressanta och märkliga sidor på nätet. För den som är nyfiken ligger alla texter fortfarande kvar på nätet, men jag misstänker att de flesta av länkarna är brutna numera. 

En gång hörde Stockholms katolska stift av sig och påpekade att jag felaktigt hade angett en sida som officiellt sanktionerad av den romersk-katolska kyrkan. En annan gång var det datorföretaget Lap Power, som var missnöjt över att jag raljerade en smula över att de ville erbjuda svenskarna 5 000 tv-kanaler. Jag har dock fortfarande svårt att se behovet av det, även om jag förvisso ibland har svårt att hitta något sevärt på de kanaler vi har idag. 

I samband med nedskärningar på tidningen 1998 försvann dock Själ & Hjärta-sidan och därmed mitt uppdrag som krönikör, efter två år. Att blogga är kanske inte riktigt som att skriva regelbundet i en av Sveriges största dagstidningar, men min önskan och förhoppning är ändå att jag ska kunna bidra med ett och annat tankeväckande perspektiv även nu. Så följ gärna med, så får vi se vilka ämnen som dyker upp framöver! Tills dess har jag också publicerat tre texter från i våras, som jag hoppas kan kännas någorlunda aktuella och läsvärda fortfarande.

Vem äger frågan om brudöverlämning?

Ska kronprinsessan Victoria överlämnas av sin pappa kungen vid sin vigsel med Daniel Westling i Storkyrkan i Stockholm 19 juni? Eller är det att bejaka eller åtminstone uppmuntra till ett föråldrat patriarkalt tänkesätt, där kvinnan ses som en ägodel? Den diskussionen väcker fler frågor än vad som först tycks vara fallet.

Det var prästen och teologie doktorn Annika Borg, som först avslöjade nyheten om brudöverlämningen vid kronprinsessbröllopet på DN Debatt tidigare i vår. Annika Borg var starkt kritisk till önskemålet och det har också de flesta andra kyrkliga företrädare varit, inklusive ärkebiskopen, om än i mer diplomatiska ordalag.

Reaktionerna från allmänheten har dock sett helt annorlunda ut, åtminstone är det mitt intryck. I insändare, omröstningar och kommentarer på hemsidor verkar den allmänna meningen vara att det är väl helt upp till brudparet hur de vill göra i detta fall.

Det är lite märkligt i mitt tycke. Samma människor skulle förmodligen hävda att de är för jämställdhet mellan könen och vara kritiska mot att kvinnliga präster har behandlats illa i Svenska kyrkan. Men de verkar alltså inte uppleva att det finns något samband mellan dessa frågor.

Jag anar att det har något att göra med vem som anses äga frågan, som det brukar heta nu för tiden. Kvinnliga präster är kyrkans ansvar. Vad man gör vid en vigsel är brudparets sak. Där ska kyrkan foga sig. Ungefär som en restaurang gör allt för att brudparet ska vara nöjda med sin festmiddag där. En sorts kommersiellt tänkande, alltså.

Som präst får jag ofta känslan av att jag är en del av kulissen när det gäller vigslar, på ett helt annat sätt än vid dop och begravningar. Om och när frågan om brudöverlämnande kommer upp vid ett vigselsamtal brukar jag försöka resonera med brudparet kring innebörden i handlingen. Men om de ändå vidhåller sin åsikt säger jag inte nej, för jag tycker att det är deras stora dag och då vill jag inte skapa ont blod i onödan. Då är det bättre att de minns helheten som något positivt, inklusive relationen till mig och kyrkan. För mig är det ett sätt att försöka tänka kommunikativt, men inte kommersiellt och det tycker jag är en viktig skillnad.

Så nej till brudöverlämnande, som grundinställning. Men också dialog och jämkande i praktiken. 

Inför primsigning, som väg till dopet

Den religiösa kartan ritas om i Sverige och det ställer oss inför nygamla frågor. Att låta döpa sitt barn har till exempel länge varit en del av svenskheten. Men när den ena föräldern är muslim, eller åtminstone har muslimska släktingar, blir dopet så mycket mer laddat än det har varit för många svenskar hittills. Och som präster har vi inte rätt att döpa ett litet barn utan båda föräldrarnas samtycke.

I detta ligger bland annat en själavårdsmässig problematik. Dopet kan ju vara viktigt för den andra föräldern. Inte bara som en rit i största allmänhet, utan också som en grundläggande trygghet och en del av tillhörigheten till kyrkan och tron. Men till detta finns inte något självklart redskap.

Den till synes enkla lösningen skulle förstås kunna vara att erbjuda en barnvälsignelse i väntan på att barnet självt är stort nog att ta ett eget aktivt steg. Men risken är då naturligtvis att vi skapar förvirring kring dopets innebörd och att vi i praktiken tycks ge plats för en baptistisk dopsyn.

I kyrkans tradition finns dock också begreppet primsigning, som ett sätt att låta människor bli en del av kyrkans gemenskap, i avvaktan på dop. Historiskt sett har det bland annat hört samman med en missionssituation, där exempelvis asatroende därigenom kunde bedriva handel med kristna. Det gav dessutom tillträde till kyrkorummet under mässan och var därigenom ett första steg in i upptäckandet av kyrkans tro och liv.

I äldre tider bestod en sådan ceremoni bland annat av ett tecknande med kors och ett välsignat saltkorn på tungan. I Karl-Gunnar Ellversons Handbok i liturgi finns förslag på modernare varianter, att använda i samband med mottagandet av katekumener. Och primsignandet finns dessutom kvar som ett litet moment i våra dopgudstjänster och i praktiken också i den välsignelse som präster ber för spädbarn istället för att ge dem nattvarden.

Jag skulle dock gärna också se en enkel ordning för detta i det pågående arbetet med reviderad kyrkohandbok. Precis som bikt eller ¬bisättning kan den vara en del av den enskilda själavården, men med en officiellt sanktionerad ordning. Då finns det ett genomtänkt redskap, som kan visa på att kyrkans gemenskap är större än medlemskapet. Och framför allt kan det bidra till skapa trygghet kring ett litet nytt liv i en multikulturell tid. 

(Publicerad i Kyrkans tidning 6 maj 2010)

Så kan fler män vara mer föräldralediga

Under förra året tog svenska pappor bara ut 34 dagar föräldraledighet, motsvarande 22,3 procent av det totala uttaget. Visst kan vi göra en internationell jämförelse och konstatera att svenska män därmed umgås så mycket mer med sina barn än män i andra länder. Men i ärlighetens namn är det ändå inte så mycket att yvas över, tycker jag.

Varför går det då så trögt med delad föräldraledighet, kan man undra? Ja, förmodligen handlar det om att våra nedärvda könsroller sitter så mycket djupare i oss än vi tror. I oss män lever fortfarande jägaren, som ska släpa hem bytet till familjen. I moderna termer skulle det kunna kallas ekonomism. Vi finner vår livsmening i görandet, snarare än varandet. Vi mäter värdet av vår existens i hur mycket vi åstadkommer, snarare än i vilka vi hör samman med.

Som präst har jag förmånen att dagligen arbeta med relationer. Ibland är det roligt, ibland är det svårt och för det mesta är det utvecklande. Faktum är att jag nog inte alls skulle kunna ha mitt arbete om jag inte var medveten om relationernas stora betydelse för det.

För andra ser yrkeslivet annorlunda ut. Men för alla män som blir fäder finns möjligheten att växa som människa i relation till sitt eller sina barn. Fast till det krävs bland annat just att vi kan se på oss själva på ett annorlunda sätt, som någon som inte bara gör, utan också är och är viktig och värdefull just i det varandet.

Att vara hemma med sina barn är inte produktivt i ett kortare perspektiv. Ibland är det långsamt. Ibland är det ett tröstlöst upprepande av samma moment, till synes utan förändring. Men ibland är det också de högsta stunder av lycka, därför att livet blir så äkta och nära på det sätt som bara ett litet barn kan förmedla det.

Relationen till ett barn kommer inte automatiskt, utan kräver tid och närvaro. Och för oss pappor är kanske startsträckan dessutom längre än för mammorna. Vi har inte nio månaders gemensam växt och vi har inte den fysiska kontakt som födsel och amning kan ge. Därför kan också föräldraledigheten faktiskt vara viktigare för en pappa än en mamma.

Jag säger inte att en vilja till ett meningsfullt och utvecklande arbete är fel. Jag kan i högsta grad skriva under på att det kan ge livsglädje. Men jag tror likväl att vi behöver kunna se på manlighet ur ett bredare perspektiv i dag. Kanske kan vi kalla det relationism, om än inte i den betydelse som tyske sociologen Karl Mannheim gav ordet. Relationism som komplement till ekonomism.

Det må sedan vara hänt att vi därmed, precis som kvinnor, får något mindre i pensionskuvertet så småningom. Men jag tror att det kan uppvägas av att vi då förhoppningsvis också kommer att stå våra då vuxna barn så mycket närmare än vi annars skulle göra. 


(Publicerad på Aftonbladet Debatt måndag 3 maj 2010)