Trender bland konfirmander – en egen fallstudie över sisådär 15 år

Sommarens konfirmandläger gav i vanlig ordning en del intressanta reflektioner, som jag vill dela med mig av här. Med 15 års erfarenhet av konfirmandarbete som präst och dessförinnan något decennium till i andra liknande roller tycker jag mig nämligen se en del viktiga förändringar bland ungdomarna. I vetenskapliga termer skulle det kunna kallas för en diasynkron fallstudie, det vill säga ett begränsat exempel, sett över tid, men som kan ge ledtrådar till något mer generellt. Eftersom mycket av nedanstående kan upplevas som problem, vill jag samtidigt understryka att det mesta dock är roligt, viktigt och bra med konfirmander!

Individualismen

Att vi blir mer och mer individualister är förstås ingen nyhet i sig, men det blir allt tydligare vilka konsekvenser den utvecklingen får. Det vanliga tonårsupproret mot auktoriteter kombineras nu nämligen också med en direkt oförståelse för behoven av gemensamma förutsättningar och regler. Här hade vi exempel på konfirmander, som gav sig iväg till en restaurang utan att meddela ledarna eller ta del av den gemensamma informationen i matsalen, utan att till synes förstå att det skulle kunna vara ett problem. Eller som menade att de själva kunde välja vilka andakter eller andra aktiviteter de behövde ta del av. I undervisningen reduceras också allt till åsikter och inget kan antas vara mer objektivt än något annat.

            En konsekvens av det här kan vara det som tycks bli vanligt i allt fler sammanhang, att deltagare ombeds underteckna en form av kontrakt innan man påbörjar sin aktivitet tillsammans. Det som tidigare var naturliga gemensamma förutsättningar måste nu istället förhandlas inför varje ny situation.

Föräldrarna

Till det som jag har vant mig vid som konfirmandpräst är att föräldrar kommer fram och hälsar och småpratar lite, inte minst inför ett längre läger. Men det har successivt minskat till att nu i stort sett ha försvunnit. Kanske är också det en konsekvens av individualismen, i betydelsen att det här numera är konfirmandens ensak och inte något som föräldrarna ska lägga sig i. Det ska dock tilläggas att när konfirmationen väl är över kommer fortfarande föräldrar fram och tackar, som om kusten då plötsligt är klar.

Ett annat intressant faktum är att många föräldrar tycks identifiera sig mer som kompisar med konfirmanderna än att försöka vara deras föräldrar. Kanske är det så att de har en lätt romantiserad bild av sitt eget busande som konfirmander och inte riktigt ser konsekvenserna som vuxna av för lite sömn om nätterna, till exempel. Under elva dygn märks det dock påtagligt, för alla direkt inblandade och det är inte positivt för någon. Men som ledare kan man dessutom bli direkt motarbetad genom att föräldrar medvetet till exempel skickar med en extra mobil, för att konfirmanden ska kunna kringgå insamlandet av telefonerna (se nedan).

Mobilerna

För några år sedan fick konfirmandledarena hantera frågor om medhavd öl eller sprit, porrtidningar samt förstås tjuvrökning bakom husknuten. Idag är problemen av till synes mer oskyldig karaktär, nämligen mobilerna. Så sent som för fem år sedan användes de till att ringa något enstaka samtal hem till föräldrarna och var inget som ledarna behövde fundera så mycket över. Att skicka SMS var också så dyrt att ingen gjorde det i onödan.

            Numera är dock mobilerna en (del av en) livsstil, som handlar om att hela tiden vara tillgänglig för omvärlden och därmed mindre fokuserad på det som händer här och nu. Ett mobildagis är därför mer eller mindre en nödvändighet, för den som vill försöka hålla ihop ett konfirmandläger. Några timmar om dagen släpps mobilerna fria, men sedan samlas de in igen, vanligtvis under protester från konfirmanderna själva.

            Undersökningar har visat att många ungdomar har svårt att nå någon djupsömn om nätterna, eftersom de hela tiden försöker vara uppmärksamma på om det dyker upp något meddelande i mobilen. På sikt kommer det sannolikt i så fall att kunna bli ett stort folkhälsoproblem. På ett läger kan det förstås innebära kontakter mellan rummen nattetid, för att samordna små utflykter när ledarna har somnat.

Sångerna och Gudsbilden

Sett över tid är det två sånger som har varit populärast bland konfirmander: Du vet väl om att du är värdefull och Glory. Du vet väl om … ligger nog fortfarande rätt i tiden, men Glory slog inte riktigt an lika väl i år som tidigare. Det kanske är att dra för stora växlar på något som kan bero på tillfälligheter, men att Du är en bön seglar upp som ny på topplistan kanske ändå är ett tidens tecken. Det är en sång som i betydligt högre grad handlar om en immanent Gud, snarare än en transcendent. Eller med andra ord Gud inom oss, snarare än Gud utanför oss. Det skulle i så fall stämma väl med teologisk forskning kring hur förskjutningen av Gudsbilden ser ut.

Döden

För några år sedan var det vanligt med föreställningen om att man återföds som en ny människa eller ett djur efter döden, men i en mer positiv bemärkelse än inom hinduismen. När vi i år bad konfirmanderna ta ställning till det påståendet var det ingen som höll med om det. Istället tycks det bli vanligare att betrakta döden som det definitiva slutet, alltså en mer naturvetenskaplig syn i grund och botten. Det stämmer också väl med den bild jag har fått av möten med anhöriga i samband med samtal inför begravningar. 

Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt.