måndag 24 december 2012

Tystnad en gåva att ge varandra


[Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt 24 december]

December är traditionernas särskilda tid på året när vi möts kring advent, Lucia, jul och nyår för att njuta av det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Det är finstämda och på samma gång ofta starka känslor, som också letar sig ut i offentligheten.

En av sociologins förgrundsgestalter, Émile Durkheim, menade att känslomässiga erfarenheter förstärks och får legitimitet när de delas med andra och att vi därigenom förmår sådant, som vi inte skulle ha klarat på egen hand. Ett sätt att göra det är att samlas kring gemensamma symboler, på det sätt som flertalet av oss svenskar gör nu under årets sista och mörkaste veckor.

Religionssociologerna Ole Riis och Linda Woodhead kallar den här sortens fenomen för emotionella regimer, det vill säga gemensamma mönster för att dela känslor med varandra och uttrycka en sorts kollektiv identitet. Där blir det också tydligt att känslor har större offentlig betydelse, än vi ibland har föreställt oss. De kan på samma gång vara både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det, som kan framstå som något väldigt privat, kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället.

Kanske kan det sägas att känslorna dessutom har fått en större betydelse i det offentliga rummet nu än tidigare. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten.

Där har även traditioner en roll. För en del av oss kan de upplevas som något av en ”som om-lek”, ett uttryck för drömmar och ideal bortom vardagen. Det är inte nödvändigt att tro på tomten rent bokstavligen, för att välkomna honom i våra hem år efter år. Människor, som inte skulle kalla sig troende, kan på motsvarande sätt uppskatta och ta till sig det som sker i en kyrka, för att det berör dem känslomässigt och därmed blir något meningsfullt. Ett heligt rum kan då bli en tillflykt, när olika emotionella regimer kolliderar. När reklamideal och verklighet blir för svåra att få ihop.

Emotionella regimer är dock inte på något sätt eviga, oavsett om vi tycker att de är av godo eller inte. Samtidigt som många av oss längtar efter stämning i december tycks vi ha fått svårare att veta hur vi riktigt ska finna den. Det märks också i kyrkans gudstjänster, i synnerhet vid de stora högtiderna. Under midnattsmässans nattvardsgång eller möjligheten att vandra fram och ge sin kollektgåva inför krubban på julafton är det nästan så att småpratet överröstar psalm- eller körsången.

Kanske handlar det om att det är trevligheten, som har tagit över. Vi har försökt och kanske också lyckats kasta av oss forna tiders påtvingade respekt och underordning. Överallt efterfrågas istället social kompetens och vi förväntas vara utåtriktade hela tiden. Och så har trösklarna mellan vardagsrum och finrum blivit så låga att vi inte riktigt märker när vi rör oss från det ena till det andra.

En annan förklaring kan vara ovanan vid det som vi upplever som döda punkter. Många av oss är numera vana vid att omedelbart snappa upp mobilen ur fickan eller handväskan så fort omgivningen inte är tillräckligt stimulerande. Det tysta och till synes tomma fylls istället av prat, ljud, spel eller nyheter. Så också i kyrkorummet, på teatern eller på konserten. Det får aldrig en chans att bli den evighetssekund det annars hade kunnat mogna fram till.

En tredje tanke är att det handlar om en betraktandets kultur. Att vi inte ser oss som deltagare, utan som publik på bekvämt avstånd. Att det som sker inför och omkring oss bara är någon annans och att vårt eget engagemang inte behövs – inte ens när vi uppmanas att sjunga med.

Det som förut var en del av något påtvingat måste nu därför återerövras på frivillig väg. En av mina församlingskollegor brukar klokt påminna om att tystnad inte är något som vi kan ta oss, utan att det bara är något som vi kan ge varandra. Och tystnad behövs för att vi ska uppfatta ordens, musikens och rummets nyanser.

Det handlar om att våga vara oskyddad för en stund, att helt och fullt vara öppen för det som sker, även det som jag inte vid omedelbar anblick tycker att jag förstår eller känner igen. Det handlar om att få upptäcka att jag med min medvetna närvaro är med och skapar något, som jag inte kan åstadkomma på egen hand. På så vis är också stämning granne med det heliga, vare sig det handlar om skolans adventssamling, ett luciafirande på förskolan, en gudstjänst eller ett enkelt stearinljus i ljusbäraren.

lördag 22 december 2012

Låt inte Sverigedemokraterna definiera kyrkan

[Debattartikel publicerad i en kortare version i Kyrkans tidning och i en längre version i Upsala Nya Tidning]

I söndags presenterades årets sista Sifo-mätning kring väljarstöd och där nådde Sverigedemokraterna för första gången tio procent. Den fortsatta uppgången sedan riksdagsvalet 2010 har förvånat många, in minst efter den senaste tidens turbulens kring en del av partiets riksdagsledamöter. Statsvetare har då bland annat pekat på hur nära Socialdemokraterna och Moderaterna anses ligga varandra, vilket gör att Sverigedemokraterna framstår som det enda verkliga oppositionspartiet. Det tycks pyra ett missnöje i delar av samhället, som de rödgröna och alliansen inte lyckas avhjälpa.


Men bilden är egentligen mycket större än så och den grundläggande orsaken kan snarare beskrivas som en globaliseringsbacklash. Det handlar om den ekonomiska osäkerhet, som uppstår när stora företag som Saab inte längre klarar den internationella konkurrensen. Det handlar också om den kulturella otrygghet, som uppstår när svensk identitet tycks bli allt svårare att definiera. Frågan blir närmast existentiell – vad finns det kvar som håller på ett mer grundläggande plan när marken börjar gunga under fötterna?

Fenomenet syns över stora delar av Europa. Forskning visar att känslan av osäkerhet i globaliseringens spår gör att väljare söker sig högerut och gärna till partier, som betonar religionens roll i samhället. Det gäller dessutom i något högre grad i länder med en tydlig majoritetsreligion, där kyrkan framstår som ett tryggt alternativ, när de styrande tycks tappa kontrollen (Patriokos och Xezonakis 2012).

De högerpopulistiska partierna i Norden spelar på precis de strängarna. Dansk Folkeparti är det parti, som talar överlägset mest om religion i Folketinget. Fokus ligger på de problem som partiet menar att islam orsakar och de kontrasteras mot Folkekirken och kristen tro, som anses stå för dansk kultur och demokrati. Fremskrittspartiet i Norge har en något mindre aggressiv framtoning, men betonar på ett motsvarande sätt ändå problemen med islam och vikten av kristen tro och Norska kyrkan. Forskning visar att partiet därigenom vinner röster från Kristelig Folkeparti, bland de väljare som betonar värdet av kristendom som kultur, snarare än som tro (Botvar 2012). Sannfinländarna har inte visat ett lika stort intresse för frågor kring islam, som systerpartierna i de övriga nordiska länderna, vilket säkerligen hör samman med en betydligt lägre grad av invandring. Men den kristna tron beskrivs av partiet icke desto mindre som en väsentlig del i den nationella basen ”hem, religion och land.” På så vis skiljer de sig från sin ideologiska franska förlaga Front National.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010 mer än dubblerades antalet anföranden med referenser till islam och partiet lyfte också frågor om Svenska kyrkan på ett sätt, som övriga partier inte har gjort på länge, exempelvis om vikten av att få ha skolavslutningar i kyrkan. När ett reklamblad för Sverigedemokraterna landade i vår brevlåda hemma för ett par veckor sedan betonades det på nytt hur viktig just kyrkan är för den svenska kulturen.

Den senaste tidens diskussioner om adventsfirande i kyrkan och vad som kan anses vara lämpligt vid luciafiranden bör också ses i detta ljus. Det ligger nämligen en stor frestelse i att vara efterfrågad, i synnerhet för en kyrka, som under många år blivit allt mer marginaliserad.

Traditioner kan vara något oerhört viktigt i ett samhälle och hjälpa oss till en djupare samhörighet. Kyrkliga företrädare kan därför helt legitimt vilja uppmuntra till sådana och därtill olika kristna inslag i samhället. Men det är då viktigt att också vara uppmärksam på vilka som ansluter sig till skaran av påhejare och framför allt av vilken anledning de gör det. Att religion dyker upp på den politiska dagordningen handlar nämligen aldrig om ren välvilja, utan om att det finns ett syfte bakom, oavsett vilket parti det handlar om.

Den sortens faror behöver kyrkan vara medveten om. Dess uppdrag är större än att i första hand vara bärare av en nationell identitet. Det kan därför inte nog poängteras att betoningen av dess namn ligger på ordet kyrkan, inte på ordet Svenska.

Samtidigt finns det också ett annat dike, som vi har sett åtskilliga prov på den sista tiden. Med en påtaglig halsstarrighet och kulturell yrsel har det talats om att förbjuda än det ena och än det andra i samband med traditionella firanden. Utifrån illusionen att det finns något som är neutralt görs en rad försök att skala bort allt som kan påminna om såväl religion som förmodad rasism, som om båda skulle höra till samma farliga kategori.

Problemet är att den sortens förändringar lätt kan få precis motsatt effekt. För alla som känner en tilltagande otrygghet i globaliseringens ekonomiska och kulturella spår blir det ännu ett skäl att söka nya bundsförvanter. När det förmodat svenska försvagas framstår Sverigedemokraterna åter som en attraktiv motkraft.

Förra veckans tv-sända luciafirande från Uppsala domkyrka väckte reaktioner på olika nätforum, däribland Avpixlat, som påstås vara närstående Sverigedemokraterna. Med rasistiska argument ifrågasattes den mörkhyade lucian och rapp-inslag av invandrarkillar. Då passar nämligen inte kyrkan in i den bild som Sverigedemokraterna vill ha av den och Sverige.

Men just därför måste det också i fortsättningen vara rätt väg att gå. Svaret från kyrkan och resten av samhället behöver på samma gång vara att både kunna bejaka det traditionella och att visa på att en förändring är möjlig, där det nya också kan få plats. Vidgade perspektiv behöver inte vara farliga, för den som står stadigt rotad i sitt eget.