Tio budord för sociala medier

© Facebook Inc, här i modifierad version.

De tio budorden har förmodligen inspirerat till fler varianter än någon annan text i historien. Här kommer ännu en sådan och den här gången i relation till sociala medier, eller med andra ord en dekalognetiquet, om man så vill. Det är jag sannolikt inte den första som gör, men dock.

Det är en sekulär lista, men med ett par uppenbara paralleller till Moses stentavlor. Som sig bör är det hårda bud. Inte för att göra det omöjligt att leva upp till dem, men för att vara ideal att sträva efter.

Nätet är ett offentligt rum. Tänk därför på följande, för din egen och andras skull:

1. Du är ditt eget varumärke. Den bild du skapar av dig själv berättar för andra om du är trovärdig eller opålitlig.

2. Sociala medier är relation. Var lyhörd för dem du möter och ömsom dela med dig, ömsom lyssna, i lagom blandning.

3. Var intressant. Fundera över vad du själv vill läsa och försök sedan berätta det för andra.

4. Tänk efter före. Att det går snabbt att skriva innebär inte automatiskt att det går snabbt att tänka. Och har du inte något att säga är det bättre att vara tyst än att gå på tomgång.

5. Variera dig. Tjatiga människor är inte roligare på nätet än någon annanstans.

6. Lämna inte ut någon annan om du inte är säker på att det är okej för honom eller henne.

7. Stjäl inte. Ge äran till den som förtjänar den, genom att ange källan. Det tjänar alla på i längden.

8. Skriv det du vet, inte det du tror att du vet. Rykten sprids mångdubbelt snabbare på nätet än IRL.

9. Dela inte med dig av allt. Det är bra att sätta ord på sina innersta känslor, men nätet är inte automatiskt bästa platsen att göra det på.

10. Lugna dig. Skriv aldrig när du är (alltför) arg, onykter eller på annat sätt har försämrat omdöme. Det är lätt att ångra förflugna ord, men svårare att reparera dem.

Till sist: om du tycker att det här var en jättebra lista och vill dela med dig av den vill jag påminna om det sjunde budet, både här och hos Mose (i den lutherska och katolska varianten). Tack på förhand!

Facebook är vårt virtuella bytorg

Under förra veckan skrev jag tre texter på UNT:s Humaniorablogg:

Vi speglar oss genom Gilla-knappen

För en forskare känns det förstås tryggast att hålla sig inom sitt specialområde, i mitt fall religion och politik. Men jag ska ändå här göra ett försök att se vad som händer om jag sätter på mig mina religionssociologiska glasögon och tittar på ett helt annat område än de jag brukar syssla med.

Hur är det till exempel med fenomenet Facebook, som så många redan har ägnat stora och djupa analyser? I år väntas det nå en miljard medlemmar och är därmed snart i storlek med världens näst största land Indien. Vi kan se att det till exempel är populärast i små länder och ofta på öar som Island. Och det är kanske inte så överraskande att människor där är extra angelägna om att få kontakt med omvärlden. I övrigt uppskattas Facebook framför allt i länder med god dator- och internettillgång och bland människor i åldrarna 18 till 35 år.

Företaget Facebook vet sedan förstås oändligt mycket mer än så om sina användare, men det är dyrbara affärshemligheter som få har tillgång till. När jag nu, utifrån mitt perspektiv, ska försöka förklara Facebooks popularitet får det därför baseras på mer allmänna kunskaper om människors samspel med varandra. Trots att det handlar om ett globalt fenomen är det till exempel inte självklart att det fyller precis samma behov överallt. Här kommer jag i första hand att försöka se på Facebook med svenska ögon.

Min första hypotes handlar om det i mitt tycke mest uppenbara: behovet av bekräftelse. Det är tummen upp, gilla-knappen. Varje gång jag skriver min statusuppdatering hoppas jag att någon klickar sitt gillande eller ger en uppmuntrande kommentar. Och jag är sannolikt inte ensam om det.

Det finns nämligen en existentiell ensamhet i vår tid som inte har funnits på samma sätt tidigare i historien. För våra förfäder var valmöjligheterna i livet ofta små. Genom kulturell kloning blev pappa lik sin pappa och mamma sin mamma. Det fanns ett färdigt mönster att följa när det gällde yrke, make eller maka, en plats att bo på och en gud att tro på.

När vi idag förväntas upptäcka och forma det som är vårt eget jag blir behovet av bekräftelse stort. Vi behöver någon eller något att spegla oss i för att kunna se hur vi egentligen ser ut. Och det kan Facebook ge oss.

Facebookfamiljen gör oss till delar av en större gemenskap

Låt mig fortsätta på samma väg som i förra bloggposten, där min första hypotes om Facebooks popularitet handlade om behovet av bekräftelse i den existentiella ensamhet som många av oss idag kan känna. 

När vi idag talar om nätverk handlar det inte bara om hur mycket lättare tekniken har gjort våra kommunikationer. Rent tekniskt är det idag ju möjligt att nå vem som helst var som helst i världen när som helst, som om vi alla hade tillgång till CIA:s hela spionarsenal. Åtminstone i teorin. Men i grund och botten handlar det ändå om drivkraften att få kontakt med andra, inte bara för att bli speglad, utan också för deras kunskap och för att kunna få vara en del av en större gemenskap. Där vi historiskt har högaktat den äldre generationen för deras livsvisdom och erfarenheter söker vi idag mer på tvären bland jämnåriga.

I de flesta andra länder är (fortfarande) familje- och släktbanden långt mycket viktigare än hos oss, trots att de äldre inte längre har samma starka ställning där heller. Relationerna blir grunden för ett socialt skyddsnät, som vi svenskar inte har lika stort behov av genom det sätt som vårt samhälle är uppbyggt. 

Till bilden av Sverige gentemot andra länder i världen hör därtill att vi har en så hög andel som 46 procent ensamhushåll (58 procent i Stockholm) och att vi bor i ett glest befolkat land. Många av oss flyttar därtill långa sträckor för att hitta utbildning och arbete som passar oss, vilket försvagar kontakten med våra rötter. Att man lever ensam måste naturligtvis inte innebära att man känner sig ensam. Men den som både bor ensam och känner sig ensam lever i genomsnitt ett kortare liv och mår sämre än andra. 

En grundförklaring kan vara att vi svenskar kan beskrivas som individualister till ytterlighet internationellt sett, trots att vi på samma gång också när många kollektiva värden genom vårt förenings- och samhällsliv. Men det är kanske just i den traditionen Facebook hamnar i Sverige. Behovet av att organisera oss individualister. 

För även om vi vill vara de vi är på våra egna villkor har vi fortfarande ett stort behov av andra människors kunskap, erfarenheter och allt annat som både nära och fjära relationer ger oss. Till vår tids många varianter på familjebildningar kan därför också förslagsvis Facebook-familjen läggas.

Facebook är vårt virtuella bytorg

Jag har skrivit om Facebook som källa till bekräftelse och om behovet av nätverk i en tid när många bor i ensamhushåll och familjer och släkt inte är lika viktiga för oss som i en del andra länder. Här kommer jag nu till min tredje och sista hypotes om Facebooks popularitet.

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker. 

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder eller ”varor” (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris. 

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men jag tror att i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. På Facebook förväntas du stå för vem du är och det tror jag är en viktig del av dess dragningskraft. Det ger en trygghet som inte är lika självklar på de anonymare delarna av nätet.

Anonymitet gör oss otrygga, inte skyddade. Varför allt mer av vårt surfande sker innanför Facebooks murar

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Och jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att Facebook fortsätter att växa, så att det knakar. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker.

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris.

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. Vi blir inte bättre som människor av att inte behöva stå för vilka vi är, utan precis raka motsatsen. Och på det hela taget känns det väldigt sunt om så många som möjligt av oss inser det, vare sig vi sedan använder Facebook som plattform eller något helt annat.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …