Låt inte Sverigedemokraterna definiera kyrkan

[Debattartikel publicerad i en kortare version i Kyrkans tidning och i en längre version i Upsala Nya Tidning]

I söndags presenterades årets sista Sifo-mätning kring väljarstöd och där nådde Sverigedemokraterna för första gången tio procent. Den fortsatta uppgången sedan riksdagsvalet 2010 har förvånat många, in minst efter den senaste tidens turbulens kring en del av partiets riksdagsledamöter. Statsvetare har då bland annat pekat på hur nära Socialdemokraterna och Moderaterna anses ligga varandra, vilket gör att Sverigedemokraterna framstår som det enda verkliga oppositionspartiet. Det tycks pyra ett missnöje i delar av samhället, som de rödgröna och alliansen inte lyckas avhjälpa.

Men bilden är egentligen mycket större än så och den grundläggande orsaken kan snarare beskrivas som en globaliseringsbacklash. Det handlar om den ekonomiska osäkerhet, som uppstår när stora företag som Saab inte längre klarar den internationella konkurrensen. Det handlar också om den kulturella otrygghet, som uppstår när svensk identitet tycks bli allt svårare att definiera. Frågan blir närmast existentiell – vad finns det kvar som håller på ett mer grundläggande plan när marken börjar gunga under fötterna?

Fenomenet syns över stora delar av Europa. Forskning visar att känslan av osäkerhet i globaliseringens spår gör att väljare söker sig högerut och gärna till partier, som betonar religionens roll i samhället. Det gäller dessutom i något högre grad i länder med en tydlig majoritetsreligion, där kyrkan framstår som ett tryggt alternativ, när de styrande tycks tappa kontrollen (Patriokos och Xezonakis 2012).

De högerpopulistiska partierna i Norden spelar på precis de strängarna. Dansk Folkeparti är det parti, som talar överlägset mest om religion i Folketinget. Fokus ligger på de problem som partiet menar att islam orsakar och de kontrasteras mot Folkekirken och kristen tro, som anses stå för dansk kultur och demokrati. Fremskrittspartiet i Norge har en något mindre aggressiv framtoning, men betonar på ett motsvarande sätt ändå problemen med islam och vikten av kristen tro och Norska kyrkan. Forskning visar att partiet därigenom vinner röster från Kristelig Folkeparti, bland de väljare som betonar värdet av kristendom som kultur, snarare än som tro (Botvar 2012). Sannfinländarna har inte visat ett lika stort intresse för frågor kring islam, som systerpartierna i de övriga nordiska länderna, vilket säkerligen hör samman med en betydligt lägre grad av invandring. Men den kristna tron beskrivs av partiet icke desto mindre som en väsentlig del i den nationella basen ”hem, religion och land.” På så vis skiljer de sig från sin ideologiska franska förlaga Front National.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010 mer än dubblerades antalet anföranden med referenser till islam och partiet lyfte också frågor om Svenska kyrkan på ett sätt, som övriga partier inte har gjort på länge, exempelvis om vikten av att få ha skolavslutningar i kyrkan. När ett reklamblad för Sverigedemokraterna landade i vår brevlåda hemma för ett par veckor sedan betonades det på nytt hur viktig just kyrkan är för den svenska kulturen.

Den senaste tidens diskussioner om adventsfirande i kyrkan och vad som kan anses vara lämpligt vid luciafiranden bör också ses i detta ljus. Det ligger nämligen en stor frestelse i att vara efterfrågad, i synnerhet för en kyrka, som under många år blivit allt mer marginaliserad.

Traditioner kan vara något oerhört viktigt i ett samhälle och hjälpa oss till en djupare samhörighet. Kyrkliga företrädare kan därför helt legitimt vilja uppmuntra till sådana och därtill olika kristna inslag i samhället. Men det är då viktigt att också vara uppmärksam på vilka som ansluter sig till skaran av påhejare och framför allt av vilken anledning de gör det. Att religion dyker upp på den politiska dagordningen handlar nämligen aldrig om ren välvilja, utan om att det finns ett syfte bakom, oavsett vilket parti det handlar om.

Den sortens faror behöver kyrkan vara medveten om. Dess uppdrag är större än att i första hand vara bärare av en nationell identitet. Det kan därför inte nog poängteras att betoningen av dess namn ligger på ordet kyrkan, inte på ordet Svenska.

Samtidigt finns det också ett annat dike, som vi har sett åtskilliga prov på den sista tiden. Med en påtaglig halsstarrighet och kulturell yrsel har det talats om att förbjuda än det ena och än det andra i samband med traditionella firanden. Utifrån illusionen att det finns något som är neutralt görs en rad försök att skala bort allt som kan påminna om såväl religion som förmodad rasism, som om båda skulle höra till samma farliga kategori.

Problemet är att den sortens förändringar lätt kan få precis motsatt effekt. För alla som känner en tilltagande otrygghet i globaliseringens ekonomiska och kulturella spår blir det ännu ett skäl att söka nya bundsförvanter. När det förmodat svenska försvagas framstår Sverigedemokraterna åter som en attraktiv motkraft.

Förra veckans tv-sända luciafirande från Uppsala domkyrka väckte reaktioner på olika nätforum, däribland Avpixlat, som påstås vara närstående Sverigedemokraterna. Med rasistiska argument ifrågasattes den mörkhyade lucian och rapp-inslag av invandrarkillar. Då passar nämligen inte kyrkan in i den bild som Sverigedemokraterna vill ha av den och Sverige.

Men just därför måste det också i fortsättningen vara rätt väg att gå. Svaret från kyrkan och resten av samhället behöver på samma gång vara att både kunna bejaka det traditionella och att visa på att en förändring är möjlig, där det nya också kan få plats. Vidgade perspektiv behöver inte vara farliga, för den som står stadigt rotad i sitt eget.