Pengar och religion går inte ihop. Men måste ändå göra det. Frågan är bara hur.

De flesta av oss reagerar nog instinktivt negativt när det talas om att en kyrka behöver få in pengar för sin verksamhet. Kanske handlar det om att pengar ofta framstår som egenintresse, till skillnad från den oegennytta, som en kyrka förväntas stå för. Men idéburen verksamhet, oavsett vilken sort det handlar om, är inte gratis. Vare sig vi ger av vår tid, vårt engagemang, vår omsorg eller våra pengar är det en kostnad. Och därför måste nog också Svenska kyrkan försöka komma över det mentala tabu som relationen pengar och religion utgör för många av oss.

I somras var jag på en religionssociologisk konferens i universitetsstaden Aix-en-Provence, strax norr om Marseille. Det handlade om religion och ekonomi, men märkligt nog tycktes ingen uppmärksamma själva kärnfrågan i den relationen. Den om det är möjligt på djupet att kombinera pengar och religion. För ofta får man ju känslan av att det inte är det. Att pengar är något fult, eller i bästa fall nödvändigt ont.

Vid en av huvudföreläsningarna talade en forskare från Australien om megakyrkorörelsen Hillsong, som är den snabbast växande församlingen i landet. Hon beskrev kyrkan mer som ett bolag och talade om de marknadsanpassade formerna för kommunikation, som medlemmarna där använder sig av. Det väckte en del munterhet bland åhörarna och jag började fundera över vad det kunde bero på.

Min spontana slutsats var att de flesta av oss som var där, medvetet eller omedvetet, betraktar stora folkkyrkor som en sorts religiös norm. Kyrkor, som historiskt sett har fått hjälp av staten med sin ekonomi och därmed inte har behövt jaga pengar på egen hand i lika stor utsträckning som nyare (fri)kyrkor. Deras enda chans är att spela med i det kommersiella spelet. Men det gör också en del av dem relativt framgångsrika, till skillnad från folkkyrkorna.

En del forskare talar om rational choice, som en förklaring till varför kyrkor i USA är så framgångsrika både i det egna landet och i sina missionssatsningar. Poängen är att man tillämpar kommersiella principer på religion. Fri konkurrens ger enligt den logiken bättre kyrkor och därmed större intresse. Och i USA, till skillnad från Europa, är det dessutom inte fult att tjäna pengar, ens på religion. Där är ekonomisk framgång snarare en bekräftelse på att man har rätt och den bilden sprids vidare till många länder, inte minst genom nyare grenar av pingströrelsen.

Men tillbaka till konferensen i Aix. Där försökte en ung och påtagligt nervös forskare sig också på att lansera en alternativ sekulariseringsteori, med hjälp av resultat från diverse allmänt tillgängliga undersökningar. Tyvärr fick han en del stryk (om än inte bokstavligt) från äldre kollegor vid sitt seminarium för sitt sätt att genomföra analysen. Men min magkänsla var ändå att han verkar vara något intressant på spåren. Att det är kommersialismen som driver ut och försöker ersätta religionen, snarare än någon annan samhällsförändring.

Frågan vi då behöver ställa oss är om kyrkans enda överlevnadsmöjlighet är att – likt exempelvis Hillsong – anpassa oss till marknadslogiken. Eller att fortsätta agera motvalls kärring och hoppas att tillräckligt många väljer detta alternativa spår. Men då gäller det att kunna finansiera verksamheten på något annat sätt och även det kräver nog en del eftertanke och kreativa lösningar. 

Vad händer när de politiska partierna lämnar kyrkovalet? Om vikten av att skapa engagemang för något som få i praktiken bryr sig om

Partiledaren Fredrik Reinfeldt meddelade nyligen att Moderaterna inte kommer att ställa upp som parti i kyrkovalen längre, för att markera kyrkans frihet gentemot staten.  Det är ett beslut som förstås välkomnas av partipolitiskt obundna grupper inom kyrkan, däribland Posk, som jag själv tillhör. Men i takt med den förändring som sakta men säkert sker på den punkten behöver vi ställa oss viktiga grundläggande frågor, som hur kyrkovalet ska överleva med ett faktiskt demokratiskt mandat.

Det är ett känt faktum att bara 10-15 procent av Svenska kyrkans medlemmar röstar i kyrkovalet och många hävdar att det bara är ett uttryck för skendemokrati. Dessutom deltar bara 23-28 procent av de röstande för att de är intresserade av kyrkliga frågor eller vill vara med och påverka kyrkans inriktning. Resten gör det istället av principiella skäl, för att värna om demokratin. Det konstaterades i undersökningen Guds närmaste stad? som genomfördes av Svenska kyrkans enhet för forskning och kultur för ett par år sedan i en studie kring religiositeten i Enköping. Därtill ska läggas att de som besvarade enkäten då röstade i kyrkovalet i betydligt högre utsträckning än människor i allmänhet, vilket gör att siffrorna för faktiskt engagemang i kyrkliga frågor gissningsvis är ännu lägre i verkligheten.

Om man röstar av principiella skäl är det sannolikt enklast att göra det på samma parti som man väljer i allmänna politiska val. Det är en fråga om identifikation, snarare än intresse. Att rösta på en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp förutsätter i högre grad att man tar ställning till något i praktiken och det verkar alltså en minoritet av de röstande vara beredda att göra.

Jag tror att partipolitiskt obundna grupper i ännu högre grad framöver behöver fundera över hur vi kommunicerar med medlemmar utan något uttalat kyrkligt engagemang. Vi behöver underlätta identifikationen. De som värnar om kyrkobyggnader, socialt arbete och kyrkliga handlingar mer än gudstjänster och tro (se Svenska kyrkans undersökning Medlem 2010). Vi behöver dem. Och de behöver nog oss också om de ska fortsätta få hög kvalitet på det som de trots allt värnar om. 

Trender bland konfirmander – en egen fallstudie över sisådär 15 år

Sommarens konfirmandläger gav i vanlig ordning en del intressanta reflektioner, som jag vill dela med mig av här. Med 15 års erfarenhet av konfirmandarbete som präst och dessförinnan något decennium till i andra liknande roller tycker jag mig nämligen se en del viktiga förändringar bland ungdomarna. I vetenskapliga termer skulle det kunna kallas för en diasynkron fallstudie, det vill säga ett begränsat exempel, sett över tid, men som kan ge ledtrådar till något mer generellt. Eftersom mycket av nedanstående kan upplevas som problem, vill jag samtidigt understryka att det mesta dock är roligt, viktigt och bra med konfirmander!

Individualismen

Att vi blir mer och mer individualister är förstås ingen nyhet i sig, men det blir allt tydligare vilka konsekvenser den utvecklingen får. Det vanliga tonårsupproret mot auktoriteter kombineras nu nämligen också med en direkt oförståelse för behoven av gemensamma förutsättningar och regler. Här hade vi exempel på konfirmander, som gav sig iväg till en restaurang utan att meddela ledarna eller ta del av den gemensamma informationen i matsalen, utan att till synes förstå att det skulle kunna vara ett problem. Eller som menade att de själva kunde välja vilka andakter eller andra aktiviteter de behövde ta del av. I undervisningen reduceras också allt till åsikter och inget kan antas vara mer objektivt än något annat.

            En konsekvens av det här kan vara det som tycks bli vanligt i allt fler sammanhang, att deltagare ombeds underteckna en form av kontrakt innan man påbörjar sin aktivitet tillsammans. Det som tidigare var naturliga gemensamma förutsättningar måste nu istället förhandlas inför varje ny situation.

Föräldrarna

Till det som jag har vant mig vid som konfirmandpräst är att föräldrar kommer fram och hälsar och småpratar lite, inte minst inför ett längre läger. Men det har successivt minskat till att nu i stort sett ha försvunnit. Kanske är också det en konsekvens av individualismen, i betydelsen att det här numera är konfirmandens ensak och inte något som föräldrarna ska lägga sig i. Det ska dock tilläggas att när konfirmationen väl är över kommer fortfarande föräldrar fram och tackar, som om kusten då plötsligt är klar.

Ett annat intressant faktum är att många föräldrar tycks identifiera sig mer som kompisar med konfirmanderna än att försöka vara deras föräldrar. Kanske är det så att de har en lätt romantiserad bild av sitt eget busande som konfirmander och inte riktigt ser konsekvenserna som vuxna av för lite sömn om nätterna, till exempel. Under elva dygn märks det dock påtagligt, för alla direkt inblandade och det är inte positivt för någon. Men som ledare kan man dessutom bli direkt motarbetad genom att föräldrar medvetet till exempel skickar med en extra mobil, för att konfirmanden ska kunna kringgå insamlandet av telefonerna (se nedan).

Mobilerna

För några år sedan fick konfirmandledarena hantera frågor om medhavd öl eller sprit, porrtidningar samt förstås tjuvrökning bakom husknuten. Idag är problemen av till synes mer oskyldig karaktär, nämligen mobilerna. Så sent som för fem år sedan användes de till att ringa något enstaka samtal hem till föräldrarna och var inget som ledarna behövde fundera så mycket över. Att skicka SMS var också så dyrt att ingen gjorde det i onödan.

            Numera är dock mobilerna en (del av en) livsstil, som handlar om att hela tiden vara tillgänglig för omvärlden och därmed mindre fokuserad på det som händer här och nu. Ett mobildagis är därför mer eller mindre en nödvändighet, för den som vill försöka hålla ihop ett konfirmandläger. Några timmar om dagen släpps mobilerna fria, men sedan samlas de in igen, vanligtvis under protester från konfirmanderna själva.

            Undersökningar har visat att många ungdomar har svårt att nå någon djupsömn om nätterna, eftersom de hela tiden försöker vara uppmärksamma på om det dyker upp något meddelande i mobilen. På sikt kommer det sannolikt i så fall att kunna bli ett stort folkhälsoproblem. På ett läger kan det förstås innebära kontakter mellan rummen nattetid, för att samordna små utflykter när ledarna har somnat.

Sångerna och Gudsbilden

Sett över tid är det två sånger som har varit populärast bland konfirmander: Du vet väl om att du är värdefull och Glory. Du vet väl om … ligger nog fortfarande rätt i tiden, men Glory slog inte riktigt an lika väl i år som tidigare. Det kanske är att dra för stora växlar på något som kan bero på tillfälligheter, men att Du är en bön seglar upp som ny på topplistan kanske ändå är ett tidens tecken. Det är en sång som i betydligt högre grad handlar om en immanent Gud, snarare än en transcendent. Eller med andra ord Gud inom oss, snarare än Gud utanför oss. Det skulle i så fall stämma väl med teologisk forskning kring hur förskjutningen av Gudsbilden ser ut.

Döden

För några år sedan var det vanligt med föreställningen om att man återföds som en ny människa eller ett djur efter döden, men i en mer positiv bemärkelse än inom hinduismen. När vi i år bad konfirmanderna ta ställning till det påståendet var det ingen som höll med om det. Istället tycks det bli vanligare att betrakta döden som det definitiva slutet, alltså en mer naturvetenskaplig syn i grund och botten. Det stämmer också väl med den bild jag har fått av möten med anhöriga i samband med samtal inför begravningar. 

Demokratiseringen som kom av sig. Eller varför inte allas åsikter är lika mycket värda.

Ett flertal svenska dagstidningar har den senaste tiden stängt av kommentarsfunktionerna på sina hemsidor, eller försökt styra upp dem på andra vis. Bakgrunden är framför allt den mängd rasistiska kommentarer, som publiceras den vägen. Men sett i ett större perspektiv tror jag också att det handlar om att demokratiseringsvågen kan ha nått vägs ände. Alla åsikter är helt enkelt inte lika mycket värda.

Demokratin har sitt ursprung i antikens Grekland, men den moderna demokratin kommer snarare ur Upplysningen och den franska revolutionen. Sedan dess har de flesta delar av världen steg för steg ökat människors inflytande över sin vardag, såväl som de stora besluten om vem som ska få representera makten i ett land. Men på köpet har vi också fått en ökad subjektivering och individualism. Rätten att vara med och bestämma har i slutändan blivit en form av ”jag har rätt”-attityd. I extremfallet innebär det en total värderelativism, där egentliga fackkunskaper är oväsentliga, eftersom ingen kan sägas ha mer rätt än någon annan om något.

Så långt går vi som väl är sällan. Men i takt med att alla får vara med och uttrycka sina åsikter om allt har också något av en motrörelse uppstått. Den märks inte så mycket än så länge, men jag tror ändå att den kan vara ett tecken på att vi har nått till vägs ände av demokratiseringsvågen.

Jag blir gång på gång irriterad på mig själv för att jag frestas att läsa läsarkommentarer på tidningssajter. Till övervägande del består de nämligen av ointressant strunt. Det är okunniga, fördomsfulla och inte minst grälsjuka inlägg. Till synes gjorda av människor som inte har något bättre för sig. Det må vara demokratiskt, men innehållsmässigt tillför det väldigt lite i praktiken annat än att förstärka bilden av hur lågt en del människor tycks kunna sjunka. Så om nätkommentarerna stängs av eller styrs upp är jag inte ledsen, oavsett om det uttryckligen handlar om rasism eller något helt annat.

Ett helt annat exempel på denna utveckling är Melodifestivalen. Den gick från total jurystyrning till totalt folkvälde tills klagoropen på uteblivna framgångar i Eurovision Song Contest blev för högljudda. Nu har åter olika expertgrupper fått ett allt större inflytande och vips gick det riktigt bra senast för Eric Saade. Inför nästa års festival har även inskickandet av bidrag styrts upp. Nu måste man ha musik professionellt utgiven för att få lov att skicka in ett bidrag över huvud taget, till skillnad från tidigare när alla var välkomna. Undantaget är dock webbjokern, där allmänheten får tävla om fyra platser, som nätbesökarna får lov att utse. Men det framstår i mina ögon mer som ett kul inslag än som tanken att alla kan och får bidra med egna låtar.

Kort sagt, alla har en röst, men alla kan inte allt. Om vi ser tecken på det nu är det kanske trots allt ett sundhetstecken. Så länge vi inte är gudomliga har vi som människor onekligen vissa begränsningar.

Jag vill se Little Mosque on the Prairie på svensk tv!

När debatten om invandring kör fast i skyttegravskrig kan det underlätta med ett befriande skratt. Därför skulle jag med glädje vilja se den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie på någon svensk tv-kanal snarast möjligt. Serien tar på ett roligt och intelligent sätt upp alla de frågor som väcks kring den ökande synliga närvaron av muslimer i västerländska samhällen. Låt det bli ett kvällsnöje för Sverigedemokrater och andra, som uppenbarligen engagerar sig i dessa frågor, men som verkar ha kört fast någonstans på vägen.

De etablerade partierna våndas alltjämt mycket över hur de ska möta det faktum att Sverigedemokraterna numera är en del av det politiska etablissemanget, genom sina riksdagsplatser. Den som vill vifta bort partiet som en tillfällig missnöjesyttring i samma kategori som Ny Demokrati i början av 90-talet bör nog snarast tänka om. Det bekräftas, inte minst, genom Sannfinländarnas exempellösa framgång i det finska parlamentsvalet nyligen. Men det finns också en betydligt mer genomtänkt ideologisk grund för dessa partier än vad Ny Demokrati hade, i form av den masterframe, som så framgångsrikt utvecklades inom franska Front National och som sedan har vidareutvecklats för nordiska förhållanden genom tankesmedjan Den Danske Forening.

I Danmark är det det högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som driver debatten om integrationsfrågorna, på grund av valhänthet bland övriga partier om hur de ska bemöta kritiken. Med tanke på hur framgångsrikt detta recept är i Danmark är det mycket troligt att Sverigedemokraterna kan få en liknande position i Sverige och då blir läget mycket problematiskt, tycker jag.

Den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie är inne på sin femte säsong (och snart sin sjätte) och handlar om en muslimsk församling i den lilla staden Mercy. Namnet är förstås en pastisch på den klassiska sockersöta Lilla huset på prärien från 70- och 80-talet. Serien är ovanligt framgångsrik, för att vara en kanadensisk sitcom, drar drygt en miljon tittare varje vecka och har fått mycket uppmärksamhet också i amerikanska tidningar, som the New York Times. Serien driver med stereotyper och vädrar fördomar kring islam i västerlandet på ett befriande sätt, som skulle kunna stimulera till ett mer levande samtal kring islam runt om också i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva det.

I väntan på att någon svensk tv-kanal plockar upp serien finns den dock att se på YouTube.

Abort väcker existentiella frågor – även om inte vårdpersonalen tror det

Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.

Jag deltog häromdagen i ett seminarium vid Uppsala universitet, där Maria Liljas Stålhandske presenterade sin forskning i form av två artiklar kring abort och existentiella frågor. Den senaste är än så länge opublicerad och därför kan jag tyvärr inte gå in på detaljerna i den här. Men den visar på kvantitativ väg liknande resultat som den första artikeln, som bygger på 24 djupintervjuer. Där berättar exempelvis en kvinna om hur hennes tveksamhet inför abort mer eller mindre nonchalerades med motiveringen att hon skulle tänka på sin framtid istället. En annan kvinna talar om hur hon i efterhand bad sitt foster om förlåtelse för aborten och så vidare.

Kvinnorna i undersökningen berättar om hur vårdpersonal undviker att använda ordet foster och att all deras omsorg ligger på ett fysiskt plan. En del av de intervjuade tycker att det är skönt att det går till på det sättet, medan andra upplever att de egna känslorna stängs ute och att de därmed inte får en riktig chans att bearbeta det som sker. Den bilden kan förstås förstärkas av att abort i allmänhet är ett ämne som människor vanligtvis undviker att tala med varandra om.

Kvinnorna erbjöds alla samtal med en kurator i samband med aborten, men en del av dem tackade nej, för att sedan upptäcka i efterhand att de hade behövt det och att det därför blir svårt att gå vidare.  Maria Liljas Stålhandske rekommenderar därför att vårdpersonalen vidareutbildas i dessa frågor och att de tränar upp en ökad känslighet för denna typ av behov hos patienterna. 

Det går att förebygga självmord i ett klokt och ansvarstagande samhälle, också på nätet

”Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem”. Så uttryckte journalisten Alfred Skogberg det, när han nyligen blev intervjuad av åhörarna vid en föreläsning vid Uppsala universitet. Poängen är att det kan krävas ganska lite i en krissituation för att antingen hjälpa eller stjälpa en människa. Därför lanseras nu sajten sjalvmordsguide.se som motmedel mot andra sajter med tips på hur man ska gå tillväga för att ta livet av sig.

Jag har nämnt Alfred Skogberg och denna föreläsning här förut, men då i samband med ett resonemang kring de otrohetssajter, som har börjat växa fram. För det finns en likhet däremellan. Det är inte oskyldigt att erbjuda möjligheter att bli otrogen eller att begå självmord, framför allt inte när det sker under kommersiella förtecken, som i fallet med otrohet.

En svensk sajt om självmord har också visat sig få konsekvenser i praktiken, genom att människor bevisligen har besökt den och sedan har tagit livet av sig med ovanliga metoder som beskrivs just där. Sajten www.sjalvmordsguide.se är ett sätt att försöka erbjuda ett konstruktivt alternativ, för att om möjligt kunna undvika tragedin. Och fler sådana insatser behövs.

Ett självmord skapar oerhörda mänskliga lidanden för anhöriga och vänner. Men det går faktiskt också att sätta en prislapp på en människas liv. Inte för att det är det viktiga i sig, men för att det blir en hjälp för samhället att motivera att resurser avsätts för suicidprevention. En ung vuxen som begår självmord kostar i praktiken ungefär 18 miljoner kronor, genom allt det som samhället går miste om i skatt och andra intäkter. I det sammanhanget är det med andra ord en spottstyver att sätta upp högre räcken vid broar eller att konstruera om avgasrör på bilar, så att det inte går lika lätt att ansluta en slang till dem.

Mitt enkla bidrag till litteraturhistorien: Tomas Tranströmers dikter som sekulär bön

Googla på ”Tomas Tranströmer”, så kommer min D-uppsats från 1995 upp som femte post, före exempelvis Nationalencyklopedins artikel om densamme. Det påpekar gärna Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi, när vi möts i Uppsala domkyrka eller någon annanstans. Uppsatsen heter Dikten som sekulär bön och handlar om poetens, eller snarare diktjagets, relation till tilliten, tron, Gud eller det där orubbliga KANSKE, hans uppenbarelser, som tycks kunna försätta läsaren i kontakt med tillvarons urgrund.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år och har veckan lång hyllats på nätet, i tidningar, radio och tv. Ett par nyutkomna bokverk finns också, bland annat litteraturvetaren Staffan Bergstens biografi Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt. 

Där finns min uppsats omnämnd i en fotnot: ”En opublicerad, bibliografiskt tämligen uttömmande sammanställning av och kommentar till forskningen kring Tranströmers religiösa diktning ger Jonas Lindberg i en D2-uppsats vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet 1995: ’Dikten som sekulär bön. En teologisk analys av Tomas Tranströmers poesi.’”

Jag tillåter mig härmed att tänka på detta som mitt enkla bidrag till litteraturhistorien och säger grattis till poeten själv på den stora dagen!

Kan vi förvänta oss moral av ett företag? Om att underlätta för självmord och otrohet.

[Publicerad i kortare form i UNT 12 april, med svar av Alma Kirlic]

Alma Kirlic beskriver i sin krönika i UNT 6 april om debatten kring nyligen etablerade svenska otrohetssajter. Hon ställer sig frågan hur rimligt det är att ha en förväntan på att företag ska ha ett ansvar för moralisk riktighet i kundernas handlingar. Det är i grund och botten en stor fråga om vilken rätt vi över huvud taget har att ha synpunkter på andras moraliska beteenden. Men oavsett vad vi svarar på den frågan är det ett faktum att vi har sådana synpunkter i vårt samhälle.

Det handlar ofta i grunden om vad som uppenbarligen är skadligt för någon annan. Därför får vi hela tiden uppmaningar om att exempelvis försöka leva så miljövänligt som möjligt. Vi tycker därför inte heller i gemen att det är okej att ett företag beter sig annorlunda på den punkten. För ett företag är inte opersonligt, varken i juridisk eller moralisk mening. Bakom fasaden finns alltid människor, som bär ett ansvar för vad som sker i företagets namn.

Här handlar det om otrohet, men låt oss tänka oss att det istället hade handlat om suicid, alltså självmord. Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning med journalisten Alfred Skogberg, som nu arbetar med en bok just om detta ämne. Han berättade om en svensk sajt, där besökarna får alla tänkbara tips i hur de ska göra för att kunna ta livet av sig. På frågan om han kunde tänka sig lagstiftning mot en sådan sajt svarade han ja, med hänvisning till att så redan hade skett i Australien.

Men varför skulle en sådan sajt vara farlig? Kan utgivaren av den anses ha ett moraliskt ansvar för om människor faktiskt tar till sig tipsen och avslutar sitt liv? Frågan är inte bara hypotetisk, eftersom det bevisligen finns fall där människor har besökt sajten innan de sedan har begått suicid, med en ovanlig metod, som beskrivs just där.

Enligt Alfred Skogberg finns det mycket tydliga samband mellan tillgången på redskap för och information om självmord. Finns det tillgång till vapen eller tabletter, är det dålig säkerhet vid broar, ja, då ökar också antalet självmord. Därför blir den här typen av sajt en stor fara. Det är inte så enkelt som att säga att det är upp till var och en om han eller hon vill ta livet av sig, när det i praktiken snarare handlar om människor som desperat ropar på hjälp.

Jag menar att det är fullt möjligt att tänka på motsvarande sätt om en otrohetssajt. Ju lättare det är att hoppa över skaklarna, desto fler kommer att göra det. Tillfället gör tjuven, som bekant.

Men är det moraliskt förkastligt? Ja, det är en fråga för var och en att ta ställning till, men faktum är att den förmodade njutningen bara är ena sidan av myntet. Andra sidan handlar om förstörda relationer, som kanske hade haft större överlevnadschans om inte otroheten hade varit. Och det är ett stort samhällsproblem, på alla fronter. Inte minst för de barn, som drabbas av att föräldrarna går skilda vägar.

Sverige är inte en sekulär stat. Svar till EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson.

Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver i Upsala Nya Tidning idag om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.

Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.

I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.

Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.

När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.

Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.