Vad säger valsedlarna till kyrkovalet om grupperna som ställer upp?

Valsedlarna till kyrkovalet innehåller inte bara namn på kandidaterna, utan också ofta uppgifter som yrke och ålder på dessa. Därigenom kan vi också utläsa något om vad grupperna som helhet representerar.

I det här exemplet har jag valt de nomineringsgrupper (”partier”), som ställer upp i valet till kyrkofullmäktige i Uppsala. Alla grupper skriver inte ut ålder och yrke, men eftersom jag känner till många av kandidaterna här kan jag ändå säga något om dem. Jag sammanfattar först resultaten och redovisar till sist en tabell med samtliga resultat.

Kyrklig anställning

Ett vanlig påstående i kyrkoval är att partipolitiskt obundna grupper mest består av kyrkligt anställda och därmed inte anses representera den stora gruppen medlemmar. Men bland de tio första kandidaterna (det vill säga de som har störst chans att faktiskt bli valda) är det faktiskt inga större skillnader mellan nomineringsgrupperna. Jag har här definierat kyrkligt anställda i vid bemärkelse och räknat in pensionerade medarbetare också. De två partipolitiskt obundna grupperna POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Öppen kyrka har visserligen flest sådana (4), med det finns kyrkligt anställda i de flesta grupperna. Det gäller såväl Socialdemokraterna som Öppen kyrka, som båda ibland försöker göra en poäng av att de vill representera andra än just de anställda. När det gäller yrken i övrigt kan vi konstatera att det är mest akademiker på listorna (i de fall det står angivet), vilket eventuellt säger något om i vilka samhällsgrupper kyrkan har tydligare stöd. Det bör dock noteras i sammanhanget att Socialdemokraterna inte har angett yrken på sina kandidater, vilket kanske delvis hade gett en annan bild. Till sist kan det konstateras att det sannolikt är attraktivt för grupper i kyrkovalet att ha kyrkligt anställda på sina listor, eftersom det är en grupp personer som är kända av målgruppen och som därför kan dra till sig röster. Själv blev jag inkryssad vid kyrkovalet 2009, som ett exempel på detta. 

Ålder

En annan faktor, som det är relativt enkelt att utläsa av valsedlarna är ålder, som finns med på hälften av listorna. Vi kan då konstatera att den genomsnittliga kandidaten är i (övre) medelåldern. Om man däremot gör samma beräkning på samtliga kandidater på listorna blir skillnaderna större, då det visar sig att Socialdemokrater och Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) har en tydligt högre medelålder och att de de tre partipolitiskt obundna grupperna POSK, Frimodig kyrka och Öppen kyrka har något lägre. Frimodig kyrka flest yngre (25-35 år) kandidater, vilket är intressant med tanke på att de står för en mer värdekonservativ ideologi.

Kön

Nomineringsgrupperna har överlag en jämn könsfördelning bland sina tio första kandidater. Den grupp, som sticker ut tydligast är POSK, där åtta av tio är kvinnor, vilket kan tänkas återspegla relativt väl hur det ser ut bland kyrkligt aktiva personer i församlingarna, vilket också är POSK:s rekryteringsbas.

	Kyrklig anställning (av 10 första)	Snittålder (av 10 första)	Andel kvinnor (av 10 första)
Borgerligt alternativ	2 st	58 år	40%
Centern	3 st	?	40%
Fria liberaler i Svenska kyrkan	1 st?	?	50%
Frimodig kyrka	2 st	45 år	50%
Kristdemokrater i Sv kyrkan	1 st	?	50%
Miljöpartister i Svenska kyrkan	0 st (av 4)	?	40%
POSK Partipolitiskt obundna	4 st	52 år	80%
Socialdemokraterna	2 st?	53 år	50%
Sverigedemokraterna	0 st (av 3)	?	33%
Öppen kyrka	4 st (av 4)	51 år	50%

Är konflikten nödvändig för kyrkovalet?

 [Artikel publicerad på UNT Debatt]

”Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer”. Det skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på sin blogg Vänstra stranden. Den förmodade utgångspunkten är att politik i grunden är konflikt och om det saknas en sådan upplevs det inte som intressant. Kanske skulle kyrkovalet därmed inte ens kunna definieras som politik, kan man tillägga. Marie Demker menar sedan att de olika grupperna i kyrkovalet, i brist på konfliktlinjer, ägnar sig åt att diskutera vilka grupper, som ska få delta i valet eller ej.

Det finns, som jag ser det, två problem med hennes resonemang. Det första handlar om definitionen av konfliktlinjer (Lipset och Rokkan 1967). I kyrkovalet är det inte relevant att tala om en vänster-högerskala exempelvis i termer av arbete kontra kapital. Här är det istället intressant att jämföra med gruppen ”religiösa väljare”, som ofta rör sig på tvärs över denna skala, därför att de egna värderingarna inte ryms inom de traditionella konfliktlinjerna (Hagevi 2011), vilket kan säga något om kyrkopolitikens karaktär också.

Den konfliktlinje som finns här handlar istället om kyrkosyn, vilket är något mer djupgående än Marie Demker vill göra det till. Här är grundfrågan om Svenska kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen eller leva kvar i ett statskyrkosystem, där de få återstående banden till staten ska motivera partipolitisering. I dagsläget är det bara tre riksdagspartier, som förespråkar den senare linjen: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men övriga partier tycks fortfarande stå och tveka, med nära band till till synes oberoende grupper. Kvar finns tre större helt oberoende grupper: POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka och Öppen kyrka.

Det andra problemet handlar om konfliktens förmodade nödvändighet i sig. Om vi för en stund bortser från konfliktlinjen kring kyrkosyn och därtill de nationalistiska anspråk, som Sverigedemokraterna vill lägga på kyrkan, kan det framstå som om övriga grupper är eniga i mångt och mycket. Och skilda åsikter i vissa sakfrågor blir sällan tillräckligt stora för att engagera andra än de mest initierade. Det gör dem inte på något vis oviktiga, men lockar dessvärre inte medlemmar vill valurnorna.

Men engagemang måste naturligtvis inte drivas av konflikt. I en nyligen presenterad Sifo-undersökning sa 49 procent av de tillfrågade att de har en positiv attityd till Svenska kyrkan, 25 procent en negativ och resten var mer osäkra på sin åsikt. I den stora gruppen positiva borde det finnas fler än de omkring 15 procent, som hittills har valt att rösta i kyrkovalet. För att rösta är att visa sin positiva inställning också i praktisk handling. Det är att säga att man tror att kyrkan kan fortsätta vara viktig både i ens eget och i andras liv, bara den får rätt förutsättningar. Kyrkans förtroendevalda är nämligen en viktig faktor, när det gäller att fördela budgetresurser och formulera riktlinjer för var kyrkan ska lägga kraften och det påverkar i slutändan också om det blir ett bra dop, en bra vigsel eller begravning eller var mötet med kyrkan nu sker. Och där kan varje medlem också vara delaktig genom att gå till sin vallokal nu på söndag.

Kristian Lundberg skriver om hoppet i det till synes hopplösa

[Kulturkrönika publicerad i Budbäraren i augusti]

Det började med några rader på mikrobloggen Twitter. Poeten och författaren Kristian Lundberg frågade mig något om Tomas Tranströmer. På 160 tecken i taget utbytte vi tankar med varandra. Passande nog låg hans roman Yarden och väntade på mitt sängbord just då och några dagar senare hade jag läst den. Den här gången var det min tur att ställa en fråga om ett av de många människoödena i hans berättelse. Kristian svarade att jag snart skulle få veta mer, nu när mannen ifråga inte längre var i livet.

I april i år kom hans roman En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret. En del scener och miljöer känns igen från Yarden. Det är hans hemstad Malmö. Det är uppväxt, utsatthet och utanförskap. Bekanta gestalter gör åter entré.

På nästan varje uppslag finns en bibelreferens. Oftast från Psaltaren eller Jobs bok, men också från evangelierna. För författaren är det den kristna tron, som tycks kunna ge ljus och hopp i det mänskliga mörker, som han om och om igen konfronteras med.

Kristian Lundberg skriver att ”det som är Kristus skälver också i mig; det är det ytterst mänskliga. Att förlora och resa sig upp. Igen och på nytt.” Och ”hopp är att dela förtvivlan med varandra”. I vad som tycks mig vara en nyckelmening skriver han också ”önskar jag kunde resa mig upp som Lasarus, bara gå ut och leva bland de levande”.

I början av augusti publicerade Svenska Dagbladets kulturredaktion sedan en essä av Kristian Lundberg med liknande tematik. Där skriver han bland annat att ”jag lever i hopp, i nåd just för att jag är människa”, därför att svagheten är en förutsättning för hoppet. Det som han förklarar som att ”tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne”.

Till det väckelsekristna arvet hör att liksom reformatorerna ropa ”tillbaka till källorna”. Det är att på nytt och på nytt söka originalet mitt bland alla förvanskningar. Samtidigt tror jag aldrig att vi kan undgå att den kristna tron tar färg av samtiden. Det är nämligen en förutsättning för allt levande och också Gud måste kommunicera med föränderligheten mitt i sin evighet.

I samma arv ingår därför också att söka tecken på äkthet i nya kärl. Jag tror att det som Kristian Lundberg fångar in i sina texter är ett sådant. Till den kristna trons grundläggande drag hör att den i alla tider ska ha något väsentligt att säga i ord och handling till tillvarons mest utsatta. Den ska kunna vara hoppet i det till synes hopplösa och meningen i det till synes meningslösa. När så sker vet vi att den fortfarande lever och bär evangelium vidare i nya tider och nya landskap.

Så strömmar du till Apple TV från appar utan Airplay-koppling

Streamingtjänster för video gör sig förstås bäst på en stor tv-skärm. Men ibland saknar leverantören ifråga avtal med film- och tv-producenterna om att användaren ska tillåtas strömma vidare innehållet till exempelvis en Apple TV. Så är fallet till exempel med den nya norska streamingtjänsten Comoyo. Det finns dock ett enkelt sätt att ta sig runt denna begränsning.

Din iPad kan strömma allt innehåll på skärmen till en Apple TV, oavsett om det finns en knapp för det i appen ifråga eller ej. Du kommer åt den möjligheten genom att dubbelklicka på hemknappen och sedan svepa med fingret på raden med ikoner längst ner åt höger, tills du kommer så långt som möjligt till vänster. Där finns inställningarna för ljusstyrka, ljud, start och stopp samt Airplay.

Klicka på Airplay-ikonen och välj sedan alternativet Apple TV. När jag gjorde det med Comoyo View (som Comoyos iOS-app heter) uppstod ett okänt fel, men det löste sig genom att jag också markerade alternativet Skärmdubblering. Sedan är det bara att se filmen ifråga – eller vad det nu är du vill strömma från din iPad eller iPhone – på din tv.

[Uppdatering 27 september 2013] Med iOS7 installerat blir proceduren lite annorlunda. För att spegla innehållet på din iPod, iPad eller iPhone på tv:n via Apple TV väljer du nu istället att ta fram Kontrollcenter, genom att svepa från skärmens nederkant och uppåt. Där finns ett alternativ för att skicka signalen via Airplay till din Apple TV, när dessa båda apparater är uppkopplade mot samma trådlösa nätverk. Tjänsten Comoyo, som nämns här ovan, är för övrigt nerlagd nu, men det påverkar inte principerna här.

Har den kristna tron blivit ett tomt skal för Depeche Mode?

[Kulturkrönika i Budbäraren juni]                 Min ungdoms musikhjältar Depeche Mode spelar i Globen imorgon kväll (27/6), men tyvärr har jag inte möjlighet att vara där den här gången. Soundet på senaste albumet har sin egen signatur och känns lätt igen, trots att det ständigt utvecklas. Men längs vägen har också kristen tro, eller kanske egentligen kristet tvivel, funnits med som en röd tråd. På bandets egen hemsida finns det en särskild diskussionstråd just om huruvida Depeche Mode ska uppfattas som en kristen grupp eller inte.

Det började med låten Blasphemous rumours, där Dave Gahan sjöng ut frågan om Gud i själva verket skrattar åt all världens ondska. Dessutom har en liten melodislinga från den sång som på svenska heter Jesu kärlek är så underbar vävts in bland alla metalliska klanger. Förmodligen är det en liten ironisk vink till bandmedlemmarnas uppväxt i kyrkan i Londonförorten Basildon.

Sedan har det fortsatt. Ibland med uttalad religionskritik som i John the revelator, där huvudpersonen sägs stjäla Gud från människor. Ibland nere i själens mörka natt, som i The sinner in me, som låtskrivaren Martin Gore beskriver som något han helst skulle vilja kunna dölja hos sig själv. Men motsatsen finns också, som i låten Peace, där han berättar om en inre frid som får honom att utstråla helighet.

En av gruppens mest framgångsrika singlar är Personal Jesus. Den är ursprungligen skriven för att beskriva förhållandet mellan Elvis och Priscilla Presley, men kan också läsas som en förmodat ironisk variant på kyrkans många sånger. En av de många artister, som har spelat in en cover på låten var countrylegenden Johnny Cash. I samband med det ska han ha sagt att han inte trodde att det var den ursprungliga avsikten med låten, men att han för egen del såg den som den mest kristna sång han dittills hade sjungit in.

På Depeche Modes nu aktuella album Delta Machine fortsätter mönstret som tidigare. Det kanske tydligaste exemplet där är låten Angel, där Dave Gahan sjunger om en sorts frälsningsupplevelse. Inför en änglagestalt upplever han hur han som en i raden av syndare möter renhet i ett dop i vatten. Ändå handlar sången nog snarast om jordisk kärlek, där det bibliska språket stannar vid att fungera som en sorts färgstark kuliss. Första singeln från albumet heter för övrigt Heaven och kan kanske illustrera det ännu tydligare. Videon till den är nämligen inspelad i en tom och illa medfaren gammal kyrka. Ofta tycks det nämligen som om det bara är skalet kvar av den tro, som en gång förmodligen levde och var stark.

Ibland kan jag undra om det är så med vårt eget land och folk också. Att vi lever en smula på lånad tid. Att den kristna tron på många sätt finns kvar som ett skal omkring oss i kulturen, språket, konsten och byggnaderna, men att det är till synes få som har någon djupare kontakt med innehållet längre. Än så länge påminner det där tomma rummet om något större och kan vara en hjälp att tolka livet. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur länge det håller i praktiken.