Är konflikten nödvändig för kyrkovalet?

 [Artikel publicerad på UNT Debatt]

”Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer”. Det skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på sin blogg Vänstra stranden. Den förmodade utgångspunkten är att politik i grunden är konflikt och om det saknas en sådan upplevs det inte som intressant. Kanske skulle kyrkovalet därmed inte ens kunna definieras som politik, kan man tillägga. Marie Demker menar sedan att de olika grupperna i kyrkovalet, i brist på konfliktlinjer, ägnar sig åt att diskutera vilka grupper, som ska få delta i valet eller ej.

Det finns, som jag ser det, två problem med hennes resonemang. Det första handlar om definitionen av konfliktlinjer (Lipset och Rokkan 1967). I kyrkovalet är det inte relevant att tala om en vänster-högerskala exempelvis i termer av arbete kontra kapital. Här är det istället intressant att jämföra med gruppen ”religiösa väljare”, som ofta rör sig på tvärs över denna skala, därför att de egna värderingarna inte ryms inom de traditionella konfliktlinjerna (Hagevi 2011), vilket kan säga något om kyrkopolitikens karaktär också.

Den konfliktlinje som finns här handlar istället om kyrkosyn, vilket är något mer djupgående än Marie Demker vill göra det till. Här är grundfrågan om Svenska kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen eller leva kvar i ett statskyrkosystem, där de få återstående banden till staten ska motivera partipolitisering. I dagsläget är det bara tre riksdagspartier, som förespråkar den senare linjen: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men övriga partier tycks fortfarande stå och tveka, med nära band till till synes oberoende grupper. Kvar finns tre större helt oberoende grupper: POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka och Öppen kyrka.

Det andra problemet handlar om konfliktens förmodade nödvändighet i sig. Om vi för en stund bortser från konfliktlinjen kring kyrkosyn och därtill de nationalistiska anspråk, som Sverigedemokraterna vill lägga på kyrkan, kan det framstå som om övriga grupper är eniga i mångt och mycket. Och skilda åsikter i vissa sakfrågor blir sällan tillräckligt stora för att engagera andra än de mest initierade. Det gör dem inte på något vis oviktiga, men lockar dessvärre inte medlemmar vill valurnorna.

Men engagemang måste naturligtvis inte drivas av konflikt. I en nyligen presenterad Sifo-undersökning sa 49 procent av de tillfrågade att de har en positiv attityd till Svenska kyrkan, 25 procent en negativ och resten var mer osäkra på sin åsikt. I den stora gruppen positiva borde det finnas fler än de omkring 15 procent, som hittills har valt att rösta i kyrkovalet. För att rösta är att visa sin positiva inställning också i praktisk handling. Det är att säga att man tror att kyrkan kan fortsätta vara viktig både i ens eget och i andras liv, bara den får rätt förutsättningar. Kyrkans förtroendevalda är nämligen en viktig faktor, när det gäller att fördela budgetresurser och formulera riktlinjer för var kyrkan ska lägga kraften och det påverkar i slutändan också om det blir ett bra dop, en bra vigsel eller begravning eller var mötet med kyrkan nu sker. Och där kan varje medlem också vara delaktig genom att gå till sin vallokal nu på söndag.