Meningen med livet är att ha kul. Om en kultur som kittlar sig bort från allvaret.

Jag har tidigare skrivit om sommarens konfirmandläger och återkommer här med ännu en tanke därifrån. Den här gången var samtalsämnet meningen med livet och konfirmanderna verkade då tycka att allt handlar om att ha kul. Kanske beror det på att de trots allt bara är 14-15 år, eller bara att det är enklare att ge ett sådant svar än att säga något mer djuplodande. Eller också är de präglade av en kultur som bygger på att allt ska vara just kul. Dels för att det är ekonomiskt lönsamt ur ett kortare perspektiv och dels för att det är mänskligt att försöka följa minsta motståndets lag.

När jag ber mina barn att städa sina rum brukar ett standardsvar vara: ”men det är ju inget kul”. Som pappa Duktig försöker jag då förklara att allt i livet inte är kul, men att det finns mycket man måste göra i alla fall. Kanske skulle jag egentligen vara en bättre pedagog om jag då försökte göra även städningen till en lek, men därtill räcker inte alltid min egen energi och fantasi. Men poängen här är ju att konfirmanderna knappast är ensamma om sin åsikt.

Häromdagen läste jag Lena Edlunds avhandling Att fånga det flyktiga: om existentiell mening och objektivitet från 2008. Om jag ska försöka sammanfatta hennes slutsatser är det att vi skapar mening i livet på nytt och på nytt, genom att relatera till andra människor, framåt och bakåt i tiden. Och den som inte har levt så länge har säkert svårare för det, tänker jag.

Men frågan om flykten från livets allvar hänger ändå kvar hos mig. För Lena Edlund skriver också att det meningsfulla inte alltid handlar om lycka, utan snarare om det vi djupast bryr oss om. Det som handlar om sammanhang och mål. Då känns inte ordet kul lika träffsäkert, som sammanfattning, tycker jag. 

Är det okej att ha Jesus med sig i skolan?

I morse berättade vår sexårige son att det var dags att öva inför melodifestivalen i skolan. Därför behövde han ha med sig en av sina favoritskivor. Inget konstigt med det, kan man tycka. Fast denna lilla önskan fick mig ändå att börja grubbla över stora och svåra frågor. Skivan han ville ta med handlar nämligen om Jesus.

Den låter som vilken pop- och discoskiva som helst, men texterna är vad man kan kalla profilerat kristna: Jesus är min vän, Jesus tycker om alla och så vidare. Det är en skiva med alltigenom positiva budskap och ändå undrar jag hur lärare och kompisar kommer att reagera. Kanske inte alls? Eller kommer de att kommentera och ifrågasätta?

Klimatet i skolan kan vara hårt. Som när sonen har på sig en tröja med en blomma på, som han har ärvt efter sina storasystrar. Då blir han retad och blir förstås ledsen för det. För så stereotypa är redan sexåringar, dessvärre.

Mina tankar går till en artikel av den amerikanska professorn i religionssociologi, Nancy Ammerman, som jag läste häromdagen. Hon skriver om mångkultur och skillnader mellan USA och Europa. I Europa har vi under överskådlig tid haft enhetsreligion och enhetskultur. Det är vår utgångspunkt och det vi är vana vid. I USA har man, åtminstone sedan landet grundades, däremot en vana vid att leva i ett mångreligiöst samhälle. Där är det normala att människor tycker olika, också i grundläggande frågor som religion. Visst har det blivit hårdare att vara muslim där sedan ”9/11”, men det är nog i grund och botten mer en fråga om allmän rädsla, än om trångsynthet i fråga om religion. Jag skulle så gärna önska att det kunde få vara så här också, att det är okej att vara sig själv också ifråga om religion.

Fick sonen ta med sig skivan till skolan? Ja, det kan och vill jag inte neka honom. Men jag skickade också med honom en tyst bön om att den önskan inte ska göra honom eller någon annan illa. Det handlar inte om att få någon annan att tycka likadant. Att få ta med sig Jesus till skolan handlar om att få vara sig själv och att få känna att det är okej.

I biskopsval råder trygghetsprincipen. Oftast.

Det duggar tätt mellan biskopsvalen nu. Först ut var Växjö stift, idag blev det klart i Linköping och innan året är slut vet vi vem som blir ny biskop i Visby. Om man vill se en röd tråd i vilka som till slut får stiftets kallelse kan det mycket väl vara trygghetsprincipen. Åtminstone oftast. 

I Växjö stift har det länge varit slitningar, med en stark konservativ falang. Men det blev inte lättare när Sven Thidevall gjorde sig omöjlig som biskop. I valet av ny biskop var det därför inte förvånande att den egna domprosten Jan-Olof Johansson tog en klar seger. Det var helt enkelt tryggast så, när allting gungade som mest. Det betyder inte att det är något som helst fel på denne hedersman, men säger likväl något om känslorna bland de röstberättigade, tror jag.

Dagens val i Linköpings stift är förstås inte lika uppenbart, men att stiftet för tredje gången i rad väljer en Martin är inte bara komiskt. Martin Modéus, som vann, framstod också som det tryggare valet av de två, som återstod till sist. Han är sju år äldre och heterosexuell. Det förändrar naturligtvis inte det faktum att han förmodligen kommer att bli en bra biskop. Men vad säger valet om de som röstar, kan man ändå undra?

Stockholms stift förra året då? ropar man genast. Ja, visst. En öppet homosexuell kvinna verkar radikalt. Men i praktiken har Eva Brunne egentligen nu senast bara rört sig från ett tjänsterum till ett annat på stiftskansliet, från att vara stiftsprost till att vara biskop. Och visst finns det tydliga skillnader i framtoning mellan henne och företrädaren Caroline Krook, men samtidigt också en hel del likheter. Hon var helt enkelt ett tryggt val, för många.

Nej, då är det egentligen bara Härnösands stift, som har vågat något. För kontrasten är stor mellan Tuulikki Koivunen Bylund och hennes företrädare Tony Gullbrandzén (i salig åminnelse). Och jag tror och hoppas att ingen har behövt ångra det under det gångna året, för jag vet av erfarenhet att hon är en mycket god chef.

Så då återstår alltså ett val av årets tre och hur går det där? Jag borde förstås sticka ut hakan och peka ut den troliga vinnaren bland de fem finalisterna. Min gissning är att Visby inte är ett modigt stift heller, men den som lever får se vem det i så fall leder valet till.

Säger detta något om Svenska kyrkan som helhet? Ja, det är väl ingen slump att en av våra favoritpsalmer börjar med orden ”Tryggare kan ingen vara …”.

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?

Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …

Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt. 

90 år sedan den andliga poeten Dan Andersson dog

Idag är det 90 år sedan poeten Dan Andersson omkom i rum 11 på hotell Hellman i Stockholm, efter att personalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen. Jag vet inte om det är sant, men det har sagts mig att hans dikter idag är mer eller mindre obligatoriska vid begravningar i Gävle. Och det är nog betydligt fler än så, som låter sig beröras av hans ord, som så ofta har tydliga andliga stråk.

Sedan en tid tillbaka har jag en pocket med Dan Anderssons samlade dikter liggande på sängbordet. Om jag inte är för trött på kvällen läser jag gärna några av dem, som en sorts aftonbön. För det passar de ofta bra som.

Därför är det också lite synd att han inte finns representerad i den svenska psalmboken. För precis som Sveriges mest älskade psalmförfattare Lina Sandell tycktes han ha en förmåga att fånga känslan i de stora livsfrågorna, på ett sätt som många känner igen sig i. Det behövs sådana psalmförfattare, också idag.

Enligt legenden återfanns följande dikt i Dan Anderssons portfölj på hotell Hellman, som något av ett omen:

God natt — god sömn jag önskar er,


ni alla vandringsmän.


Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer


om aldrig vi träffas igen.


Jag har sagt något litet och fattigt av det


som brunnit hos mig och så snart brinner ner,


men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —


god natt — god sömn åt er.

Tvivel och tro, rädsla och hopp. Det finns nog hos oss alla, tror jag.

Den här gången är islam måltavlan

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

                      Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor. Och i vårt eget land hämtar Sverigedemokraterna sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

                      Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället.

                      Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

                      Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.

När blev förbjudet ett relativt begrepp?

Ikväll passerade jag Friskis & Svettis träningslokal här i Uppsala och fick då syn på skylten här. Affären intill har en nästan likadan skylt, men där står det bara ”Cykelparkering förbjuden”. Det gäller med andra ord att vara särskilt noga med var man sätter cykeln. Här verkar det vara allvarligare. 

Jag har annars brukat inbilla mig att förbjudet är förbjudet och varken mer eller mindre. Fast jag är nog helt enkelt inte så bra på att vara postmodern.

Dag Sandahl som biskopskandidat

Nu på lördag kl 10:00 är det offentlig utfrågning av de fem biskopskandidaterna i Växjö stift inför valet 30 augusti. En av dessa kandidater, utsedd genom nomineringsval, är komminister Dag Sandahl från Öland. Alla som har en viss koll på Svenska kyrkan vet att han är ett mycket kontroversiellt namn i sammanhanget, genom att under många år ha personifierat motståndet mot kvinnliga präster. Men nu har han uppseendeväckande nog skrivit under en deklaration om att han, som eventuell biskop, kommer att prästviga kvinnor också. Frågan är bara vad han egentligen menar med det.

Jag gillar Dag Sandahl. Ja, jag vågar säga det, men skyndar mig i samma andetag att lägga till att det därmed inte betyder att jag delar alla hans åsikter. För så är det tyvärr i Svenska kyrkan att Dag Sandahl hör till kyrkans paria, enligt majoriteten. Att uttrycka ett gillande av honom leder därför lätt till guilt by association. Men låt mig förklara vad jag menar. 

Den underbara fotbolls-VM-sommaren 1994 gjorde jag, som ung präststudent, praktik hos Dag Sandahl i Två systrars kapell i Kalmar under någon månad. Det var min tredje praktikperiod och den klart bästa av dessa. För Dag Sandahl är skärpt, intellektuell, rolig, välformulerad, charmig, inspirerande och en riktigt duktig församlingspräst. 

Det finns det många människor som uppskattar honom för. Men de flesta ser bara den offentliga bilden av en humörmänniska, som är lynnig och som inte räds att både hysa och uttrycka obekväma åsikter. Han kan uppfattas som oborstad, omogen, grov i mun och enkelspårig. Men han kan också beskrivas som brutalt ärlig i det han själv tror och tycker, vilket de flesta av oss är väldigt ovana vid. Vi, som är mer känsliga för vad som är politiskt korrekt och vad som inte är det. 

Ja, jag tycker om Dag Sandahl för hans personlighet, trots att jag själv har blivit utskälld av honom efter noter vid två tillfällen. Precis som jag tycker väldigt mycket om min förra chef, nuvarande biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund. Ingen av dem skulle förmodligen uppskatta att bli jämförd med den andra, men i mitt tycke har de samma mod och ärlighet och det tycker jag är underbart, även om det slår gnistor om det ibland. Att de sedan står oerhört långt ifrån varandra i de flesta teologiska frågor är inget problem för mig. Jag väljer att se till människan först och hennes åsikter i andra hand. 

Men nu var alltså frågan detta om biskopsvalet i Växjö stift och Dag Sandahl som kandidat. På pappret är han onekligen mycket välmeriterad, med lång erfarenhet av församlingstjänst, han är docent i kyrko- och samfundsvetenskap och har goda erfarenheter av kyrkligt beslutsfattande bland annat i kyrkomötet. Men skulle han kunna bli en hela stiftets biskop? Skulle de kvinnliga prästerna kunna känna ett grundläggande förtroende för honom efter alla dessa år av profilerat motstånd mot kvinnliga präster? Det är tyvärr mycket tveksamt. 

Och jag undrar också över den deklaration, som han har skrivit på, om att han kommer att prästviga kandidater av båda kön, om han blir biskop. När jag läser hans blogg får jag nämligen det underförstådda intrycket att det naturligtvis förutsätter att det finns några kvinnliga kandidater att viga. Och det är kanske inte självklart när biskopen heter Dag Sandahl. Det är möjligt att jag missförstår, men jag hoppas verkligen att någon ställer någon eller några uttryckliga frågor om just detta vid utfrågningen på lördag. Dag Sandahl har kanske inte skuggan av en chans att bli biskop i alla fall, men det ska åtminstone stå klart på vilka premisser det sker. 

Bloggpremiär för gammal nätkrönikör

I mitten av 1990-talet var jag krönikör på Svenska Dagbladets religionssida Själ & Hjärta varannan söndag. Jag började under mitt sista år som präststudent och skrev först mer allmänt om religionsfrågor i tiden och sedan om religion på internet, som då var en ny företeelse för de flesta av oss. På förslag från reportern Ann Lagerström fick krönikorna då titeln Cybersoul och jag tipsade om diverse både intressanta och märkliga sidor på nätet. För den som är nyfiken ligger alla texter fortfarande kvar på nätet, men jag misstänker att de flesta av länkarna är brutna numera. 

En gång hörde Stockholms katolska stift av sig och påpekade att jag felaktigt hade angett en sida som officiellt sanktionerad av den romersk-katolska kyrkan. En annan gång var det datorföretaget Lap Power, som var missnöjt över att jag raljerade en smula över att de ville erbjuda svenskarna 5 000 tv-kanaler. Jag har dock fortfarande svårt att se behovet av det, även om jag förvisso ibland har svårt att hitta något sevärt på de kanaler vi har idag. 

I samband med nedskärningar på tidningen 1998 försvann dock Själ & Hjärta-sidan och därmed mitt uppdrag som krönikör, efter två år. Att blogga är kanske inte riktigt som att skriva regelbundet i en av Sveriges största dagstidningar, men min önskan och förhoppning är ändå att jag ska kunna bidra med ett och annat tankeväckande perspektiv även nu. Så följ gärna med, så får vi se vilka ämnen som dyker upp framöver! Tills dess har jag också publicerat tre texter från i våras, som jag hoppas kan kännas någorlunda aktuella och läsvärda fortfarande.