Vi behöver se skillnad på kultur och religion. Både i Mellanöstern och här.

[Kulturkrönika i Budbäraren augusti 2012]

Ordet kultur är rikt och många av oss förknippar det också med det goda i livet. Men kultur har också en svart baksida. För det som för oss samman i kulturen kan också vara något som drar gränser mot andra. Ibland handlar det om invandrare, ibland om kvinnor, barn, religion eller sexualitet.

I början av juli kom jag hem från några dagars konferens i Lissabon. Jag har doppat tårna i Atlantvatten i hamnen, njutit fado på ett av stadens många torg och smakat Medelhavskök. Men mest av allt har jag ändå mött kollegor från Europa, Nordafrika och Mellanöstern till föredrag och diskussioner. Och då har en helt annan sorts värld öppnat sig för mig.

Jag tänker särskilt på May från Libanon, som berättade om villkoren för kvinnor i hennes hemland. Det som till att börja med hade varit ett intressant föredrag, men som jag först ett par dagar senare började inse vidden av. I min svenska naivitet har jag inbillat mig att så kallade hedersmord bara förekommer i små etniska grupper, långt från maktens korridorer. Men genom May fick jag veta att libanesiska män har laglig rätt att döda sina hustrur vid blotta misstanken om otrohet och får i så fall bara ett kortare straff för förseelsen. Det anses nämligen vara ett gott syfte, när ambitionen är att ”återupprätta familjens heder”.

Men kvinnoförtrycket sitter djupare än så. För enligt lagen måste alla libaneser tillhöra en religion och det är inte möjligt att gifta sig borgerligt, vilket betyder att det i praktiken är de manliga religiösa ledarna som styr samhället. De har till och med vetorätt i parlamentet, om de anser att ett lagförslag står i strid med den egna religionen. Kvinnor kan därför inte heller sluta sig samman över religionsgränserna för att föra en gemensam kamp. Och problemet ser likadant ut, vare sig det handlar om muslimer eller kristna.

Liknande berättelser följde sedan av Nijmi från Palestina och Maike, som talade om Syrien. Ljuspunkten var Rutes berättelse från Marocko. Under kung Mohammed VI har nämligen kvinnornas ställning förbättrats och muslimska teologer har tvingats till mer jämställda nytolkningar av sharialagarna.

I det här läget var jag plötsligt beredd att ansluta mig till samma bittra religionskritik som Humanisterna ägnar sig åt i vårt eget land. För här är det så uppenbart att religionen stöder förtryckande strukturer och gör det mer eller mindre omöjligt för kvinnor att ta sig ur sin situation och nå ett värdigare liv.

Men kanske är det ändå mer korrekt att tala om kulturer, trots allt. För vi vet åtminstone genom den kristna trons historia att Bibeln har använts både för att legitimera slaveri och för att motivera dess upphävande. Eller för att skilja fattiga och rika åt, precis som för att motivera demokrati och rättvisa. Det är alltså möjligt att behålla sin tro och ändå hitta vägar framåt.

Jag tror att även vi i Sverige gång på gång behöver påminna oss om hur viktigt det är att vi försöka vara medvetna om vilka kulturer vi är med och odlar i kyrka och samhälle och vad de får för konsekvenser. För jag tror att vi också har frågor att arbeta med på den punkten.