Begravningar hör till de
universella riter, som människor har praktiserat överallt sedan urminnes tider.
Det handlar om att ta avsked, att markera människans värdighet och oftast också
att uttrycka en tro på vad som händer med människan efter döden. Riten hjälper
till att konkretisera döden, som lätt blir så abstrakt och därmed svår att
förstå annars. Det gäller inte minst för barn, som på en gång både kan ha ett
väldigt naturligt förhållande till döden och samtidigt saknar egna
intellektuella redskap för att riktigt bearbeta konsekvenserna av den. Där kan
riten vara en allvarlig lek, som är till stor hjälp.
Relationen till ett husdjur
kan ibland också vara väldigt stark, men hur gör man för att ta avsked av ett
sådant? Till att börja med har Jordbruksverket ett regelverk
kring vad man får göra med döda djur och det är det förstås viktigt att
följa.

När vi kom dit med
papperslådan hjälptes vi åt att gräva en grop och satte oss sedan på stolar
runt den. Vi läste högt ur Ulf Nilssons barnbok Adjö, herr
Muffin, som handlar om ett marsvin, som dör. Vi sjöng också den psalm, som
finns sist i boken, med musik av Leif Nahnfeldt. Sedan sa vi adjö till vårt
lilla husdjur och ett av barnen satte därefter ner lådan i gropen. Det andra
barnet öste på jorden, vi la på ett par större stenar, några blommor och ett
enkelt kors knöts ihop. Till slut pratade vi lite kort om hur vi hade upplevt
den här stunden med varandra.
Den här riten följer i all
enkelhet ungefär hur det går till att begrava en människa. Vi kunde också ha
läst en bibeltext och bett en bön. Någon annan hade kanske valt att läsa en
dikt eller någon annan text, som kan sätta ord på hur man känner i situationen. En annan tanke är att visa bilder av husdjuret och kanske berätta om någon särskild händelse som man har varit med om tillsammans eller något om vad husdjuret har betytt.
Det här är en sorg i det
lilla och jag tror att det inte är stora problem att gå vidare från den, trots
allt. Men den här riten får på samma gång också vara en övning inför de större
sorger, som förmodligen också väntar i livet. Den här erfarenheten kommer våra
barn troligtvis att bära med sig när de så småningom går på en människas
begravning också. Då finns det en beredskap hos dem inför hur det kan kännas,
hur det går till och då kan det ge en extra trygghet i en svår situation.
För mig som präst ger det
här också anledning att fundera över vår relation till Gud och ett liv efter
döden. Jag kan inte se att det finns några löften i Bibeln om att djur kan få
evigt liv. Samtidigt handlar människans särställning i förhållande till Gud om
att det finns en ömsesidig relation mellan oss. När man som människa har en
nära relation till ett husdjur blir den gränsen inte längre lika skarp och det
gör frågan svårare rent känslomässigt. Men gäller det i så fall också minsta
mygga, som jag har allt annat än en god relation till? Frågan blir förstås ännu
svårare då och jag kan bara säga jag måste lämna den och upprepa att det är
viktigt att få ta avsked av alla som vi har en relation till, vare sig de är
människor eller djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.