Fler korstecken än någonsin i Melodifestivalen. Ännu ett tecken på religionens ökade offentlighet?

Danny gör det. Thorsten gör det. Så många korstecken har förmodligen aldrig förekommit förut i Melodifestivalen. Och för oss som forskar om religionens ökade offentlighet är det ett av många intressanta tecken i tiden.

Carola Häggkvist blev ombedd att berätta om sin bibel när hon vann Melodifestivalen 1983. Herreys blev uppmärksammade för att de var mormoner när de vann 1984 och Edin-Ådahl för att de var kristna när de vann 1990 och säkert finns det ytterligare liknande exempel. Men i de senare fallen handlar det om vilka de är utanför tävlingen, snarare än vad som faktiskt sker på scen.

Ett tydligt korstecken, som Danny Saucedo gjorde både förra året och i år, har vi nog aldrig sett tidigare. Han har katolska rötter genom sina föräldrar, men har också varit aktiv i Svenska kyrkan och kallar sig kristen. Thorsten Flinck å sin sida var konfirmand- och ungdomsledare i Solna församling på 1980-talet och beskriver sig själv som kristen socialist. Deras respektive korstecken är kanske inte lika tydligt som Carolas vittnesbörd 1983, men är ändå det närmaste vi har kommit offentlig religion i Melodifestivalen sedan dess. Och då har vi inte över huvud taget sagt något om pingstvännen Sonja Aldéns text om sin tro på ett liv efter döden i bidraget I din himmel.

De flesta av oss som är religionssociologer i Sverige rör oss kring frågor om religionens (påstådda) ökade offentlighet. Det handlar till exempel om områden som politik, massmedier och det civila samhället. Och just i Melodifestivalen tänker jag att det är ett tecken på det som jag tycker mig se hos mina konfirmander. De kommer i dag i allt högre grad som oskrivna blad i förhållande till kyrkan och kristen tro. Den goda sidan av det är att de är betydligt öppnare av egen fri vilja än vad deras far- och morföräldrar i 30- och 40-talistgenerationen kanske någonsin har varit. Religion kan vara intressant. Men på ett nytt sätt.

Många röster är bortvalda på förhand, när Teologifestivalen ska skapa teologi

När detta skrivs är jag just hemkommen från helgens Teologifestival i Uppsala. Om den finns det väldigt mycket gott att säga – det är välorganiserat, kreativt och intressant och jag är glad över att åter ha fått möjlighet att delta i den. Men jag tycker också att den har en grundläggande brist, som den delar med det teologiska samtalet i stort i Svenska kyrkan. När vi uppmanas att inte vara rädda i skapandet av teologi sker det nämligen mot en fond av att många röster redan är bortvalda på förhand.

Det var lysande att författaren Lena Andersson var inbjuden som representant för Humanisterna till ett samtal om tro och vetande. Men jag lyssnade till en annan panel, där alla tyckte i stort sett likadant. Visst sas det kloka saker där också, men det tappade liksom farten efter ett slag. Och jag tror att det är symptomatiskt för hur den teologiska dialogen fungerar i Svenska kyrkan idag. Det finns ofta en stor generositet utåt, men betydligt snävare ramar inåt kyrkan.

Jag har levt och arbetat inom olika teologiska traditioner. Det har varit befrielseteologi, karismatik, lågkyrklighet, högkyrklighet, folkkyrklighet, feministteologi och Mälardalsperspektiv. Jag har mött människor med helt andra åsikter än jag och jag har kommit att tycka om dem. Inte alltid för deras åsikter, men för att vi har mötts och lärt oss något av varandra. Och inte minst har jag lärt mig uppskatta den dynamik som uppstår när olika utgångspunkter bryts mot varandra. Det är just den som jag saknar i stora delar av Teologifestivalens utbud och i andra sammanhang, där vi ska försöka tala teologi med varandra. Och när jag har talat med andra deltagare i helgens festival har jag mött liknande reaktioner.

Många av oss inom kyrkan, inte minst vi teologer, är duktiga på kritiskt tänkande och det hör till våra adelsmärken. Men jag tycker att vi alltför ofta brukar det redskapet till att positionera oss själva och markera bort de i vårt tycke misshagliga. En del av oss stoltserar med vår öppenhet och tolerans, men gör det genom att diskvalificera dem som vi inte tycker stämmer in på samma mall.

Det är vi som är Svenska kyrkan, på gott och ont. Det är vi som ska försöka leva tillsammans och förmedla evangeliet till människor omkring oss. Det är en stor och sårbar organisation, som ska försöka stå på egna ben. Och därför behöver vi varandra. Inte som ryggdunkare, utan i våra olikheter. Och första steget måste vara att ödmjukt försöka lyssna på den som kommer från ett annat läger än det jag själv har placerat honom eller henne i. Det är att vara en modig teolog, helt i Teologifestivalens anda.

Anonymitet gör oss otrygga, inte skyddade. Varför allt mer av vårt surfande sker innanför Facebooks murar

Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Och jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att Facebook fortsätter att växa, så att det knakar. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker.

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris.

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. Vi blir inte bättre som människor av att inte behöva stå för vilka vi är, utan precis raka motsatsen. Och på det hela taget känns det väldigt sunt om så många som möjligt av oss inser det, vare sig vi sedan använder Facebook som plattform eller något helt annat.

Socialdemokraternas problem handlar om något mycket djupare än Juholts affärer. Partiet behöver fundera över varför det finns över huvud taget

Socialdemokraterna har rekordlågt väljarstöd i den opinionsundersökning som publiceras i dagens Aftonbladet. Och partiledaren Håkan Juholt hamnar förstås än en gång i fokus, den här gången efter anklagelser om att ha ljugit om delar i det egna budgetförslaget. Men jag är övertygad om att grundproblemet är ett helt annat. Det parti, som grundades 1889 byggde nämligen på ett helt annat samhälle än det vi har idag, men är ändå delvis kvar i det.

Till statsvetenskapens klassiker hör Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans teori från 1967 om de klyftor eller konflikter (cleavages) som skapade det sena 1800-talets och större delen av 1900-talets politiska partier. Det var arbete/kapital, centrum/periferi och religion/sekularism och där hade bland annat Socialdemokraterna sin givna roll. Men mot slutet av förra århundradet uppstod det som kallas ”ny politik” (new politics) med nya skärningspunkter som miljöfrågor och invandringspolitik, vilket innebar att vi i Sverige fick nya framgångsrika partier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Samtidigt har Socialdemokraterna levt kvar i sin identitet som arbetarparti, trots att andelen som identifierar sig i den rollen idag har blivit allt färre. Göran Perssons herrgårdsköp var ett tidens tecken på detsamma. Och då hjälper det inte att Håkan Juholt bor i hyreslägenhet i ett ”vanligt” bostadsområde. Att Moderaterna idag kallar sig ”det nya arbetarpartiet” har en närmast ironisk touch över sig. Men det visar tydligt hur tomt begreppet arbetare är idag.

Därför behöver Socialdemokraterna återuppfinna sig själv om det ska överleva över huvud taget. Partiet behöver försöka hitta motivet till sin egen existens i dag, när allt färre av väljarna gör det. 

Svenska kyrkans andel minskar mest genom invandring, inte genom utträden

Hur stor andel är medlem i Svenska kyrkan – 71 eller 84 procent? Eller rent av 100 procent? Det hela beror förstås på vad man menar är helheten, det vill säga utgångspunkten. Risken är annars stor att vi jämför äpplen med päron, när samhället förändras.

Sverige blir sakta men säkert mer multietniskt och multireligiöst. I Sverige var förra året 15 procent av befolkningen född i utlandet och därmed inte ”etniskt svensk” och tillhör i de flesta fall andra religioner eller samfund, om de har någon religion alls. Vid den sista räkningen över religionstillhörighet i landet 1930 uppgav till exempel 15 personer i Sverige att de var muslimer. Idag beräknas den gruppen ha växt till omkring en halv miljon, enligt migrationsinfo.se.

Att etnicitet och religion hör nära samman är ingen nyhet, även om det förstås kan beklagas att det därmed skapar onödiga gränser mellan människor. Och det innebär förmodligen i praktiken att antalet utlandsfödda medlemmar i Svenska kyrkan är väldigt få, även om de förstås i praktiken är precis lika välkomna som alla andra att vara det. Erfarenheter från exempelvis sverigefinskt arbete i kyrkan visar också att många inflyttade finländare tror att de automatiskt blir medlemmar i Svenska kyrkan genom att flytta hit, trots att så inte är fallet. Andra kanske avstår från att bli det, av identitetsskäl, trots de uppenbara likheterna mellan kyrkorna.

Att beräkna Svenska kyrkans medlemmar som andel av totalbefolkningen har naturligtvis poänger i vissa sammanhang. Men när vi räknar på hur mycket kyrkan har minskat är det också viktigt att på samma gång komma ihåg den utspädningseffekt, som jag här har försökt beskriva. Om de utlandsfödda i teorin har ett barn vardera skulle procentandelen första och andra generationens invandrare därmed motsvara hela gapet mellan dagens 71,7 procent (2009 års siffra) och 100 procent.

Fullt så enkelt är det förstås inte, för utträdena existerar uppenbarligen i praktiken och en del människor rör sig över etniska och religiösa gränser. Men att Svenska kyrkan är så mycket mindre i dag än den har varit procentuellt sett har nog egentligen mycket mer med invandring att göra än med utträden och minskat antal dop. 

Två områden som kyrkan skulle vara duktig på: människovärdig äldrevård och prestationsbefriad idrott

Svenska kyrkan må ha minskat i storlek, men den är alltjämt en stark och viktig kraft i samhället. Därför finns det också anledning att fundera över hur kyrkan kan utvecklas och bidra på nya sätt med sin särskilda kompetens. Här vill jag särskilt nämna två områden: äldrevård och idrott.

Debatten om Caremas misskötta äldreboenden nyligen kom att handla mycket om upphandling och vinstintresse. Men även med fri konkurrens kan det förstås finnas modeller, där vinstintresset inte är främsta drivkraften. Och faktum är att världens idag mest värdefulla företag, Apple, kanske inte hade varit så stort om det inte hade drivits av viljan att skapa något stort, snarare än att tjäna pengar.

Att bedriva äldre- och sjukvård och undervisning ligger i kyrkans DNA, för så ser det ut i nästan hela världen, där kyrkan finns. Och i Sverige skulle kyrkan åter kunna vara en stor och duktig aktör inom exempelvis äldrevården, genom sin särskilda kompetens när det gäller att möta människor på ett värdigt sätt. Självklart ska den verksamheten gå runt rent ekonomiskt, men den grundläggande drivkraften kommer att vara en annan och kanske en bättre sådan, än för (de flesta) kommersiella företag.

Det andra området jag vill lyfta fram är idrotten, där så många får glädje och bättre hälsa. Men det finns också en baksida i att det nästan alltid handlar om prestation och att vara bättre än någon annan. Och det alla vi som har varit sämst någon gång att det inte är någon rolig känsla.

En del svenska kyrkor och samfund har sedan länge tillbaka satsat på att bedriva egen idrottsverksamhet, bland annat genom samarbetsorganisationen KRIK. Där blandas olika idrotter med andakt, där både kropp och själ får vara med och få sitt. Och framför allt – det är i väldigt hög grad prestationsbefriat, till skillnad från skolan och så många andra miljöer som barn och ungdomar lever i. Poängen här är inte att vara bäst utan att få må bra. Där tror jag att Svenska kyrkan också skulle kunna erbjuda goda alternativ. Det finns alltför mycket både psykisk och fysisk ohälsa i vårt land, även bland barn och ungdomar.

Detta betyder förstås inte att jag är emot samarbeten vare sig inom äldrevård eller idrott, där kyrkan bidrar med en liten del. Men eftersom det här handlar om så grundläggande ideologiska frågor tror jag att det är ännu bättre med helhetslösningar.