Så kan en online-kyrka fungera i praktiken. Om lifechurch.tv och Pastor Craig.

När det diskuteras om hur kyrkans närvaro på internet ska se ut kan det vara intressant att lyfta fram exempel på den vetenskapliga forskning som görs på området. Häromdagen lyssnade jag till den brittiske religionssociologen Tim Hutchings, som skrev sin avhandling om att skapa online-kyrkor.

Tim Hutchings har för närvarande en postdoc-tjänst vid Umeå universitet och besökte Uppsala universitet i måndags, för att tala om sin forskning. Han lyfte då bland annat fram frågan om hur närvaron på internet påverkar kyrkor som organisationer, med den tradition av mer eller mindre hierarkiskt ledarskap, som ofta präglar dessa. Denna närvaro förutsätter också någon form av anpassning till den medielogik, som gäller just i det här fallet, vilket kanske kan uppfattas som problematiskt i vissa fall.

Tim Hutchings har hittat åtminstone 250 exempel på hur kyrkor använder nätet, som en del av sin verksamhet, men lyfte vid den här föreläsningen framför allt fram Lifechurch. Det är en amerikanske evangelikal mega church, som har fått systerförsamlingar runt om i landet. Söndagens predikan av pastor Craig sänds då inte bara på storbildskärmar i huvudkyrkan, utan också parallellt över nätet till övriga kyrkor i gemenskapen, där det dock finns en lokal pastor som välkomnar också. Anpassningen till medielogiken märks inte minst i dessa gudstjänster, där predikan är hårt mallad till 30 minuter och gudstjänsten som helhet till 60 minuter, precis som om det hade varit en reguljär tv-sändning.

Ett intressant inslag är de watch parties, som människor också uppmanas arrangera i sina hem, med inbjudna gäster framför datorn. Efter att man har sett på och/eller deltagit i gudstjänsten tillsammans finns det sedan ett antal samtalsfrågor att diskutera som ett sätt att göra deltagandet mer aktivt.

I jämförelse med traditionell tv är detta en avsevärt billigare lösning, eftersom det inte kräver några avgifter för sändningsrättigheterna. Det gör därmed också att församlingen inte behöver ha ständiga budskap om hur viktigt det är att tittarna/gudstjänstdeltagarna skänker pengar. Istället finns en enklare generell uppmaning om tiondegivande, vilket tycks vara tillräckligt för att få verksamheten att gå runt.

Parallellt med att gudstjänsten sänds hålls chat-rum öppna på sajten för samtal och förbön. Där finns dock en pågående förhandling mellan församlingsledning, medlemmar och nykomlingar om vad som kan anses få rum. Generellt sett är församlingsledningen mer tolerant än medlemmarna, som helst bara vill se likasinnade där, enligt Tim Hutchings. Spänningen kan bli som störst när församlingen annonserar på porrsajter med budskap i stil med ”varför inte besöka kyrkan istället?”. Den som kommer den vägen anpassar sig ställer sig inte automatiskt i hyllningskören, utan kan vara kraftigt ifrågasättande.

Församlingen använder sig slutligen mycket aktivt av Facebook också, som en kontaktyta och möjlighet till evangelisation genom medlemmarna i relation till deras respektive vänner.

Så använder sig Sverigedemokraterna av kyrkan mot islam

Sverigedemokraterna och dess nordiska systerpartier är inte speciellt intresserade av teologiska frågor. Men däremot är kyrkan och kristendomen uppenbarligen väldigt användbar som markör av nationell identitet och som ideologisk resurs mot islam, som anses vara odemokratisk och hotfull. Det kan jag konstatera efter att ha gått igenom partiprogram och hemsidor för dessa partier.

Vi har vant oss vid att religion har blivit allt mer osynlig i Västeuropa. Men utvecklingen tycks delvis ha vänt, vilket bland annat hänger samman med islams ökande närvaro i väst. Inom politiken märks det inte minst genom framväxten av nationalistiska partier, eller Radical Right-Wing Populist parties (RRP:er), som termen lyder inom statsvetenskapen. I Norden handlar det om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna (Perussuomalaiset). I grunden kommer inspirationen och det ideologiska ramverket från franska Front National.

Vad handlar det då om rent konkret? Vid en genomgång av bland annat Sverigedemokraternas hemsida har jag hittat 265 artiklar, som på något sätt handlar om religion (jag har sökt på orden religion, kristen(dom), kyrka, islam och muslim). Av dessa beskriver omkring hälften islam som ett problem, medan kristen tro överlag bara beskrivs som något positivt.

Partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar exempelvis behovet av skolavslutningar i kyrkan med att ”Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Vi kan inte rensa bort alla kristna symboler och referenser från de offentliga verksamheterna utan att samtidigt också göra våld på vår kultur och identitet.”

Men mest intressant blir det när jag ser på artiklar där kristendom och islam nämns i samma andetag. Här sätts bland annat kristen etik som den goda motsatsen till hedersvåld, islamism och slöjor. Men det handlar faktiskt inte bara om svensk identitet, utan även om exempelvis kristna irakiers utsatthet i hemlandet.

När jag har jämfört med de nordiska systerpartierna är detta faktum som tydligast i Dansk Folkeparti, där denna utveckling också har pågått som längst. Motsvarande undersökning där ger 577 artiklar om religion och där drivs teserna om kristendomen som identitetsmarkör för danskheten ännu mycket längre. Bland Sannfinländarna är detta minst tydligt, även om samma typ av mönster finns där också. Det överraskar dock inte speciellt, eftersom Finland har relativt liten invandring och det därmed inte verkar finnas riktigt samma behov av att dra gränser mot islam. 

Pengar gör ingen lycklig, men däremot gör socialt kapital det. Såhär hänger det ihop.

Det går bra för Sverige nu. Exporten ökar, liksom investeringarna och hushållens konsumtion. Dessutom förbättras arbetsmarknadsläget stadigt. Och det finns det förstås anledning att vara tacksam för. Bättre ekonomi ger bättre möjligheter att skapa en god livskvalitet.

Ändå sägs det ju att pengar inte gör någon lycklig. Enligt World Values Survey menar dock ungefär 96 procent av oss svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga på det hela taget. Det kanske är svårt att tro för såväl oss själva som för omvärlden, som fått sin Sverige-bild genom Ingmar Bergmans filmer. Faktum är att det bara är norrmän och Nya Zeeländare som är något lyckligare än vi, om de själva får avgöra det.

Så långt verkar pengar faktiskt leda till lycka. Inte för att dessa tre länder är rikast i världen, men det är trots allt välmående länder. Om vi sedan jämför med Europas fattigaste land, Moldavien, visar det sig att människorna där bara är hälften så lyckliga som vi. Än en gång tycks rikedom leda till lycka och vice versa.

För säkerhets skull kan vid dock också pröva ett så kallat least likely-case, alltså ett land som är så olikt Sverige som möjligt. Ett som hör till världens fattigaste, som är krigs- och folkmordsdrabbat och därtill hårt sjukdomsdrabbat genom en aids-epidemi. Ett sådant land är Rwanda. Fast där visar det sig att hela 85 procent av invånarna är ganska eller mycket lyckliga. Den siffran ligger på samma nivå som det betydligt rikare Tyskland. Med andra ord kan vi faktiskt konstatera att pengar inte automatiskt leder till lycka. 

Men vad är det då som gör det? Kanske det som kallas för socialt kapital, det vill säga nivån på mänsklig tillit och rättvisa i ett samhälle. Det kan i så fall till exempel mätas genom mängden korruption. Eller med andra ord: I ett orättvist samhälle litar människor inte på varandra, utan känner sig tvungna att muta sig fram till det som de tycker sig behöva, men inte kan få på annat vis.

Då visar det sig att Sverige och Nya Zeeland hör till toppländerna här också, liksom att Moldavien är ett mycket korrumperat land. I Rwanda är däremot läget faktiskt något bättre och i Tyskland ännu lite mer. Om modellen hade passat perfekt hade förstås Rwanda och Tyskland fått precis samma siffra den här gången också, men jag tror ändå att det finns tillräckligt tydliga tecken på att socialt kapital och lycka hänger nära samman med varandra.

Poängen här är att en god ekonomi är av godo, men att tillit är ännu viktigare för att människor ska trivas med varandra och känna att de har ett bra liv. Det tror jag att vi behöver påminna varandra om lite oftare. 

(Tidigare ”publicerat” i högmässan i Uppsala domkyrka 20 februari 2011)

Etiketter på människor blir så lätt stereotyper

När mina barn var lite yngre frågade de vid mer än ett tillfälle ”Pappa, finns tjuvar på riktigt?”. I deras värld var tjuvar nämligen närmast en sorts mytiska väsen, något annat än människor. Jag fick då förklara att tjuvar är människor, precis som vem som helst av oss, och att vi alla kan bli tjuvar, om vi tar något från någon annan. Det tror jag att vi vuxna också behöver bli påminda om. Kanske inte just om tjuvar, men om andra etiketter, som vi sätter på människor.

Igår reagerade jag på en rubrik i Metro, som mannen mitt emot mig på pendeltåget läste: ”Dömd pedofil fick driva tre friskolor”. Det är självklart djupt allvarligt att någon med den sortens problematik arbetar med barn. Men det jag hänger upp mig på är snarare rubriksättningen. Jag tror nämligen att den signalerar just detta att pedofiler är något annat än människor. Att de är och förblir monster.

Låt oss ta ett helt annat exempel. Etiketten kristen eller muslim kan nämligen också fungera negativt avgränsande. Idag använder många i Sverige ordet kristen eller muslim om människor med en tydligt markerad egen tro. I en kultur, som hyllar flytande identitetsgränser, blir det därmed något negativt för många. Då är man låst och dogmatisk. Vad man på samma gång bortser från är att de flesta människor som bor i Sverige kan kallas för kulturellt kristna. Till och med Humanisternas ordförande Christer Sturmark kan räknas till den gruppen, trots att han själv säkerligen ivrigt skulle förneka det. Det räcker ju att peka på hans förnamn, som förstås betyder kristen. Eller med andra ord: Etiketterna får oss att glömma att det finns så många fler nyanser i tillvaron.

Ett tredje exempel är beteckningen homosexuell. Här är inte min poäng att det finns många fler nyanser på den sexuella skalan, även om det naturligtvis hade kunnat vara det. Men jag har, sent omsider, insett att det inte är givet att en homosexuell människa själv vill bära den beteckningen offentligt. Inte för att de vill gömma sig i garderoben eller på något annat sätt skäms för vilka de är. Men för att de i första hand vill vara människor, som vem som helst, snarare än buntas ihop med en viss grupp med vissa (påstådda) egenskaper. Att inte vara den homosexuella arbetskamraten, chefen, friidrottstränaren, frisören eller biskopen, utan bara en av alla andra. Att få bli sedd som en unik individ.

Det är naturligt att vi försöker sortera världen omkring oss, för att om möjligt förstå den bättre. Men låt oss därför inte tappa nyanserna och individperspektivet. Till det hör bland annat att fundera över vad som är relevant i vilket sammanhang. 

Länge leve den elektroniska anslagstavlan. Om kyrkans trista webbvärld, informatörer och bristen på autenticitet.

När jag i mitten av 90-talet började upptäcka internet skedde det framför allt genom så kallade BBS:er, elektroniska anslagstavlor. Då var de något spännande och nytt, innan webben hade börjat blomma ut. Om jag idag beskriver kyrkliga webbar som elektroniska anslagstavlor är det däremot ett trist konstaterande. För om vi jämför dem med de anslagstavlor, som varje kyrka har stående utanför porten, är skillnaden påfallande liten. Det är i grund och botten samma affischer och samma information om kontaktuppgifter, men i ett nyare medium.

Se dig omkring i Svenska kyrkans webbvärld. Hur många sajter tycker du i ärlighetens namn är intressanta? Jag ser nästan inga och funderar förstås över vad det kan bero på. För det är ju inte så att ingen försöker. Det blir bara inte rätt ändå.

Det görs till exempel ibland undersökningar av vad människor vill ha när de söker upp en kyrklig hemsida. En sådan resulterade i att kontaktinformation hamnade på en av de mest attraktiva platserna högt upp till höger på sidorna i Svenska kyrkans mall för församlingarnas hemsidor under en period. Men hur roligt var det i ärlighetens namn och vad berodde det på att det var det som besökarna frågade efter? Gissningsvis för att det inte finns någon förväntan på att kyrkan har något intressant att komma med och att man därför vill göra besöket så kort som möjligt. Hur bokar jag ett dop på mest smärtfritt vis, helt enkelt?

Till webbens tidiga slagord hörde ”content is king”. För om någon skulle bli intresserad av att använda det då nya mediet krävdes det nämligen just innehåll och inte bara teknik och form. Idag är nog motsvarande slagord ”relationship is king”, men jag tycker inte att det räcker i sig. Om en relation ska vara meningsfull måste den ju ha en motpart, något med substans. Annars falnar intresset lika fort som det har väckts.

Låt mig ge några konkreta exempel, utöver alla numera hårt mallade församlingssajter. I mitt tycke har Svenska kyrkans portal bara varit intressant två gånger under de senaste 15 åren. Dels den gången när det utfrågningarna kring homosexualitet webb-tv-sändes och dels den nuvarande bönewebben. Poängen är att kyrkan då lyckades något allmänmänskligt och på samma gång specifikt kyrkligt. Det var andlighet, snarare än religion och organisation. Och formen kändes, för en gångs skull, helt nutida.

Den ekumeniska Bibelsajten hotades nyligen av nedläggning, men fick sedan respit ett tag till. Jag är själv tidigare medarbetare där, men kan tyvärr förstå den som är tveksam till att fortsätta finansiera den. För om den var nyskapande för något decennium sedan är den tämligen livlös i dag. Till att börja med skulle någon behöva ta en allvarlig fundering på något så grundläggande som målgruppsanpassning och därefter – än en gång – på innehållet.

När jag i tanken fortsätter mitt svep över Svenska kyrkans webbvärld landar jag till slut på Kyrkans tidning och Amos. Det finns mycket som går att invända där, mot såväl form som policyn att låsa in delar av innehållet. Men i nyhetsrapporteringen i sig finns en spänst, som saknas i Svenska kyrkans webbvärld i övrigt.

Nu tänker jag provocera en smula. För jag tror att en delförklaring är att kyrkoherdar och kyrkoråd inte förstår dessa frågor och därför tror att det är informatörer de behöver. Informatörer är bra på strategier, att vara kanaler och kanske också på relationer. Informatörer har sina mantran: ”Vårda varumärket”, ”bygg relationer”. Problemet med den sortens motor är bara att det så lätt blir överslätande och därmed ointressant. För informatörer är inte bra på innehåll. Svenska kyrkan skulle istället behöva fler journalister och andra kreatörer.

Informatörerna är naturligtvis inte ensamt skyldiga. Svenska kyrkan är en konservativ organisation, som drivs av trygghetslängtan. Men när det blir den enda verkliga signal vi försöker sända är det inte konstigt om människor tycker att vi är bra i krissituationer, men inte annars.

Ska Svenska kyrkans hemsidor vara elektroniska anslagstavlor, som man vill hitta någon faktaupplysning på, för att sedan aldrig återkomma till igen? Nej, det tycker inte jag. Om relationship ska vara king, krävs nog också fortfarande att content också är king.

Vad är då innehållet? Som religionssociolog skulle jag säga att den postmoderna människan söker autenticitet. Inte teorier och dogmer, men äkta mänsklighet och andlighet. Där finns innehållet och där finns relationsskapandet. 

Henry Ford var också nazist. Om varför vissa blir syndabockar och andra inte.

Jag har just läst ut Axel Odelbergs välskrivna tegelsten Äventyr på riktigt, berättelsen om äventyraren Sven Hedin. Jag fick den förra julen och levde då ännu i tron att vi var släkt, Sven Hedin och jag. Sedan dess har det visat sig att vi tillhör två helt olika släkter Hedin – jag på min mammas sida. Men hans livsöde är icke desto mindre intressant att ha fått ta del av.

Herman Lindqvist kallade Sven Hedin för Sveriges första världskändis, i en artikel i Aftonbladet. Och det tycker jag att denne upptäcktsresande verkar ha varit också. Men hans hjältedåd i Nepal och Kina har också överskuggats av de nazistsympatier som hand odlade, framför allt under de sista åren av sitt liv.

I Axel Odelbergs skildring nyanseras bilden dock. Sven Hedin tycks till exempel ha varit ovanligt vidsynt för sin tid, när det gällde synen på människor av olika religion och etnicitet. Han var därtill själv sextondelsjude, vilket vändes mot honom i Sverige långt innan nazismen växte fram i Tyskland.

I Sven Hedins fall tycks dock hans stora hjältedyrkan (där Hitler tycktes vara en lysande stjärna), hans fosterlandskärlek (som han utvidgade till den germanska grannjätten Tyskland) och hans svaghet för smicker ha grumlat hans omdöme allt mer mot slutet av hans liv. Men det verkar inte betyda att han stödde massutrotningarna i koncentrationslägren, utan tvärtom att han höll Tyskland för gott för att kunna ägna sig åt något så barbariskt.

Något av det som överraskar mig i boken är också hur utbredd antisemitismen var i hans samtid. Bland de många andra världskändisar som Sven Hedin träffade fanns exempelvis Henry Ford, T-Fordens och det löpande bandets uppfinnare. Han var en mycket mer uttalad antisemit än Sven Hedin (som alltså till en mindre del var jude själv) och var under andra världskrigets gång aktiv i nazistiska kretsar och stödde Tyskland. Han skrev boken The International Jew (se bilden här ovan), samt förordet till den amerikanska Mein Kampf.

I Axel Odelbergs biografi om Sven Hedin kan man också läsa sig till att det tidigt fanns en internationell rörelse med syfte att lösa ”judeproblemet”. I USA fanns seriösa och långt komna förslag om att köpa området Baja California i Mexiko, som nytt hemland till världens alla judar. Några menade att det handlade om omsorg om denna föraktade och förföljda grupp människor, medan andra inte drog sig för att hävda att det måste till tvångsdeportationer.

Filmindustrin i Hollywood har gjort hundratals filmer på temat nazister och Andra världskriget. Det hade uppenbarligen gått att göra en del sådana om hur det såg ut samtidigt på hemmaplan också. Men någon sådan känner åtminstone inte jag till. För svenskarna var det uppenbarligen också lätt att göra Sven Hedin till en av sina offentliga syndabockar efter kriget. Men även där är bilden uppenbarligen mer komplicerad än så.

I vår egen tid kan det vara värt att försöka se att den framväxande främlingsfientligheten kanske inte bara handlar om Sverigedemokraterna, utan att det finns rottrådar och nya skott i många fler sammanhang. Inte för att hitta nya syndabockar, utan för att kunna möta sakfrågorna där de faktiskt finns. 

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här. Om invandringspolitik i julevangelietid.

Foto: IKON bildbyrå/
Utställningen Världens Kristus

Det unga paret befann sig i en nödsituation. För Maria måste paniken ha varit nära. Hon visste att hennes barn skulle kunna födas när som helst. Men ändå var ingen beredd att öppna sin dörr för dem. Skulle hon behöva föda ute på gatan, eller ute i vildmarken? Skulle hon och hennes son överleva det över huvud taget?

Men till slut är det ändå någon som släpper in dem. Det är bara ett stall, men det är varmt och någorlunda tryggt.

I vårt eget land finns det en del som vill stänga dörren för människor i nöd. En del av dem sitter numera i riksdagen.

Men jag tror att om vi alla tänker efter kan vi inse att det inte är ett ansvarsfullt sätt att leva.

Alla vi som bor i Sverige hör till de rikaste tio procenten i världen. Och nog borde vi väl därmed kunna hjälpa en del av alla dem som har det sämst?

I sammanhanget kanske det är en smula banalt att citera Tommy Nilsson, men jag gör det ändå:

Öppna din dörr

och säg att du vill ha mig här.

Säg att du inom dig bär

bara kärlekens röst.

Japaner firar också jul. Om formen som blir innehållet.

En av mina forskarkollegor heter Mikiko. Hon är en mycket sympatisk medelålders kvinna från Japan, som går en del av sin utbildning här i Sverige. Häromdagen frågade hon hur jag tänker fira jul och berättade då att även hon och hennes familj gör det. För så gör japaner i allmänhet allt sedan Andra världskrigets slut, när den traditionen kom till landet med amerikanerna.

Mikiko berättar om de speciella maträtter som har blivit japansk jultradition och om presenterna, som barnen får. När jag frågar henne om hur hon förklarar anledningen till firandet för sina barn säger hon att ”det är en trevlig fest” kort och gott.

Mikiko beskriver sig själv som rituell buddhist och är på så vis förmodligen ganska lik de flesta svenskar, som skulle kunna kallas för rituellt kristna. Dop eller julfirande handlar då mer om form än om innehåll och tycks fylla ett tillräckligt behov i sig. Det känns lite överraskande och ändå inte. För det är så mycket som bara rör sig på ytan i övrigt i samhället, samtidigt som klimatångesten breder ut sig. 

I akademiska termer kan vi kalla det japanska julfirandet för globalisering. Men jag saknar i nuläget ord för vad det betyder att det rituella blir innehållet, snarare än att peka mot ett djupare sådant. Eller är det helt enkelt bara så att människor är nöjda med att formen hjälper till att ge glädje och hålla samman familj- och släktband i en starkt individualistisk tid? Det kan kanske vara en viktig del av förklaringen.

F*ck logic! Om kreativiteten som vetenskaplig metod.

Vad var det som gjorde att Leonardo da Vinci betraktas som universalgeni? Jag tror att det i grund och botten handlade om hans förmåga att kombinera logik och kreativitet. Det gjorde nämligen både hans fresker och hans uppfinningar mycket bättre än de annars skulle ha varit. Frågan är när svenskt universitetsväsen ska komma till samma insikt?

Som doktorand går jag nu en kurs i vetenskaplig metod, vilket innebär en hel del statistik, men snart också metoder för diskursanalys. Det är bra redskap för alla som vill syssla med samhällsvetenskap, men jag har ändå en invändning. Det som lärs ut som metod handlar i grund och botten enbart om logik och jag tror att framgångsrikt vetenskapligt arbete också behöver ett stort mått av kreativitet. Dessutom tror jag att det är något som går att lära ut, på samma vis som logiska metoder går att lära ut.

När man, som jag, har formelfobi är det inte alldeles enkelt att ta sig igenom en statistikkurs. Men i lunchpausen på den senaste föreläsningen hittade jag då tröst i en bok, som jag fann på biblioteket: Fuck logic 2. Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna av Per Robert Öhlin. Det är en bok i kreativ marknadsföring, men metoderna i den går förmodligen att använda på betydligt fler områden i livet. Dessutom noterade jag nöjt att den är kursbok på någon, för mig, okänd utbildning, vilket tyder på att det åtminstone någonstans i universitetsvärlden finns insikter om att det går att arbeta metodiskt med kreativitet.

Till bokens grundläggande påståenden hör följande: ”Lek först och tänk rationellt sedan. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt, som logiken inte kan komma fram till på egen hand.” Det låter förstås kanske inte så märkvärdigt, när det presenteras såhär kortfattat, men jag tror att det skulle vara revolutionerande, om det (i mer utvecklad form) skulle användas metodiskt inom såväl natur- som samhällsvetenskap.

Hur var det förresten med en av historiens andra stora vetenskapsmän, Arkimedes? Enligt legenden bad kung Hieron av Syrakusa honom att mäta guldhalten i en krona. Svaret fick han, oväntat, när han satte sig i badet och såg vattnet stiga i badkaret och plötsligt insåg hur han skulle kunna mäta volym. Han ska då ha sprungit naken genom stadens gator, ropandes Εὕρηκα (Heureka), jag har funnit det! Upptäckten var förstås inte slumpartad, trots att det kan tyckas så. Snarare handlade det om att Arkimedes undermedvetna, intuitionen, gjorde en viktig del av arbetet. Precis som det förmodligen har gjort vid mängder av andra viktiga insikter och upptäckter genom historien. Och tänk så mycket mer vi skulle veta, om vi kunde arbeta med det på ett metodiskt sätt.

Så, fuck logic. Men love logic också. Både och behövs.

Den som är tyst legitimerar också främlingsfientlighet

Förra gången det fanns en så kallad laserman, som sköt på invandrare, fanns det också ett främlingsfientligt parti i Riksdagen. Det skulle kunna ses som en slump, men det tror jag inte att det är. Poängen är nämligen att med ett sådant parti i Riksdagen blir det plötsligt mer legitimt att vara främlingsfientlig också i praktisk handling.

Ny demokrati satt bara en mandatperiod i Riksdagen, 1991-1994, men tog sin plats där bland annat genom att ifrågasätta den dåvarande invandringspolitiken. Under samma period, 1991-1992, sköt den så kallade lasermannen John Ausonius tio personer med invandrarbakgrund, varav en dog.

Nu är Sverigedemokraterna i Riksdagen och sedan några dagar tillbaka sitter den som tros vara den nye lasermannen häktad, för att ha skjutit mot invandrare i Malmö. Då är det svårt att tro att det inte är samma mönster som går igen.

Men att denne förmodade skytt är gripen innebär tyvärr inte nödvändigtvis att vi därmed kan andas ut, mer än tillfälligt. För om sambandet med Sverigedemokraternas plats i Riksdagen stämmer kommer det säkert att få nya obehagliga konsekvenser.

Det är tråkigt när goda uttryck blir slitna, men jag kan ändå inte låta bli att citera Martin Luther King i det här sammanhanget: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag hoppas att alla vi som tror att det är viktigt att Sverige är ett öppet och generöst land är uppmärksamma i samtalen med grannar, arbetskamrater och vänner. Om vi är tysta när någon uttrycker sin främlingsfientlighet är vi också medskyldiga. Och om vi försöker ge ett annat perspektiv bidrar vi till något gott.