Känslor är viktigare än politik. Om skolans adventssamlingar i kyrkan.

Foto: Christa Richert

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter skrev Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo om skolsamlingar i kyrkan inför första advent. Debatten är inte ny och därför vill de båda skribenterna reda ut vad de menar är de juridiska ramarna för sådana samlingar. Sammanfattningsvis kan deras position beskrivas som att inga konfessionella inslag får förekomma i en sådan samling, eftersom den i så fall bryter mot lagen. Samtidigt säger skolministern Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa tidigare idag att ”det är jag som har skrivit lagen och talar om vad det står”, vilket i hans tolkning innebär att det inte är något egentligt problem med konfessionella inslag i det sammanhanget.

Debatten om vad som får förekomma vid adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan blir en påminnelse om de spänningar som finns kring religion i vår tid. Den allmänna bilden av att religion ska vara en privatsak utmanas genom att det tycks bli allt svårare att dra en strikt gräns mellan privat och offentligt, vare sig det gäller skola eller andra miljöer i samhället. 

En av många bidragande orsaker är förmodligen att våra känslor i allt högre grad tillåts att ta plats också i det offentliga rummet. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten. Känslor är nämligen på samma gång både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det som kan framstå som något väldigt privat kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället (Riis & Woodhead 2011). Så är det med symboler som flagga och nationalsång och så är det också med religion, även i ett till synes sekulariserat samhälle som Sverige.

Det traditionsrika som sker i många kyrkor nu i november och december, vare sig det handlar om skolsamlingar, gudstjänster eller konserter förmedlar det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Att som Skolverket försöka skala bort psalmer, bön och välsignelse blir då inte bara ett försök att upprätthålla en sekulär norm, utan på samma gång också ett förminskande av vad som kan kallas en emotionell regim. Det är förmodligen inte syftet, men icke desto mindre en konsekvens. Att försöka ersätta högstämda psalmer med sånger om mat och julklappar fyller inte riktigt samma funktion och bidrar därför inte på samma sätt till den efterlängtade stämningen. 

Dracula handlar om vilka som är onda och goda. Det gör inte kristen tro.

Foto: Rikkard Häggbom/Uppsala stadsteater

[Kulturkrönika publicerad i novembernumret av Budbäraren]

Det har varit populärt med vampyrer under de senaste åren. Dels i amerikanska tv-serier som Buffy the vampire slayer och True blood och dels i böcker och filmer som Låt den rätte komma in. I höst sätter Uppsala stadsteater upp en egenartad version av Dracula. Den rör sig någonstans mellan dröm och verklighet, suggestivt inramad av Jonathan Johanssons sång och synthklanger.

I Bram Stokers berättelse är det tydligt en kamp mellan goda människor och onda varelser, som greve Dracula. Att han har förlorat en del av sin mänsklighet gör det lättare att betrakta honom som allt igenom ond. Tankefiguren förstärks dessutom ytterligare genom det faktum att människor sägs kunna bli vampyrer bland annat genom att förneka Gud eller, ännu värre, ingå en pakt med djävulen och därför kan Dracula bekämpas med vigvatten och krucifix. Och med ens får berättelsen något universellt över sig. Det handlar inte längre bara om enskilda varelser och människor, utan om hela mänsklighetens kamp mellan onda och goda.

Samma tankefigur finns överallt i populärkulturen, inte minst i det som Hollywood levererar. Vår åttaårige son kan därför ibland konfunderat undra vilka som är de onda, när han ser en något mer nyanserad film. Mönstret går också igen i det massmedialt formgjutna presidentvalet i USA. I en av de tre tv-sända oktoberdebatterna kunde till exempel Barack Obama och Mitt Romney diskutera vilka länder som är USA:s fiender idag. Som om det alltid måste finnas någon sådan för att hålla ihop det egna mångkulturella landet. I ett land som USA fungerar det dessutom ofta väl att klä den kampen i bibliska uttryck, för att därigenom kunna beröra människor på ett djupare plan.

När jag sitter i fåtöljen på Uppsala stadsteater funderar jag just över de kristna motiven i berättelsen om Dracula. Det är nämligen uppenbart att ensemblen har valt tonat ner den dimensionen. Krucifixet blir mer av ett kitschigt tillbehör än symbolen för den yttersta segern över ondskan. Skådespelarna sjunger visserligen psalmen Härlig är jorden, men låter den övergå i orden ”härlig är vår himmel”. Min första tanke är att det är ett uttryck för att den svenska publiken idag inte förväntas förstå de bibliska referenserna, trots att vi förvisso möter dem om och om igen i anglosaxisk populärkultur. Från att ha varit något som fördjupade berättelsen har de för flertalet kanske bara blivit en del av kulissen.

Men när jag funderar ett varv till kommer jag fram till att vi kanske trots allt ska vara glada för att den kristna tron inte används just i det här sammanhanget. För den bibliska tankefiguren handlar ju inte först och främst om vem som är god och vem som inte är det. Poängen är istället att berätta vad som är gott och vad som inte är det och det är en väsentlig skillnad. Att utmåla andra som onda fiender ger oss förmodligen inte någon bättre värld. Men jag tror att vi kan komma någon vart, när vi försöker se vad som är goda respektive onda mönster hos såväl oss själva, som hos andra. 

Humanisterna är emot och håller därför inte ihop

I september skrev jag ett blogginlägg om hur Förbundet Humanisternas lokalavdelning i Uppsala ville locka med ”kaffe utan Gud”. Min poäng där och då var att det är mer hållbart i längden att försöka bygga ett konstruktivt alternativ, snarare än att klaga på det som är fel hos någon annan. 

Den tanken stärks när jag nu läser att Jessica Schedvin har hoppat av som ordförande för Unga Humanister och därtill har lämnat förbundet helt och hållet. Hon gör det efter att ha insett att det inte verkar gå att ”förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare”. Därtill säger hon sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och hot inom organisationen i två års tid, vilket också vittnar om ett destruktivt klimat.

Det sägs att bara kärleken kan segra till sist. Jag tror att det handlar om att det bara är det konstruktiva som bygger något. Allt annat bryter bara ner, tills det inte finns något annat kvar. 

Religion orsakar sällan krig. Intervju med professor Mattias Gardell.

Mattias Gardell. Foto: Victor Wadelius.

[Jag gjorde nedanstående intervju med min kollega Mattias Gardell för ett par år sedan och den publicerades då bland annat i Kyrkans tidning, men innehållet är viktigt att påminna om igen]

Religion framställs ofta som den vanligaste orsaken till krig och konflikter i världen. Men det stämmer inte att det skulle vara så. Det påstår åtminstone professor Mattias Gardell, som har undersökt saken, bland annat för Försvarsmaktens räkning.

Mattias Gardell tar en dubbel espresso på ett kafé på vägen från Stockholmståget till sin arbetsplats vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Sin vana trogen är han iklädd skinnbyxor och en lång rock av samma material. Han är inte den typiska professorn till utseendet, men språket avslöjar snart var han hör hemma.

           

Vi möts för att tala om religion och konflikter och Mattias Gardell kan konstatera att det finns gott om undersökningar, som visar att människor förknippar just dessa två med varandra. Åtminstone andra människors religion, för den egna är ju inte så farlig. Så tycks flertalet tänka.

– Vi lägger inte märke till det kristna korset på den svenska flaggan eller kyrkan som står i varje stad. Vi är alldeles för vana vid dem. Men vi ser omedelbart symboler för annan religiös tillhörighet, som de få kvinnorna som går med slöja på gatan eller en moské i området. Då blir det ett stort rabalder, säger Mattias.

Allt tycks ha sin orsak i det han kallar för berättelsen om den fredliga sekularismen. Vi har blivit vana att tänka att staten har befriat oss från religionens makt, när den kanske snarare bara är en annan sorts makt. De historiska krigen mellan katoliker och protestanter handlade till exempel inte i första hand om religion, utan om politisk makt.

– Staten var ju inte lösningen på en religionskonflikt, utan idén om staten var orsaken till konflikten. Sedan dess har idén om staten och dess efterföljare idén om nationalstaten varit en väldigt stark pådrivande kraft i de väpnade konflikter som har varit genom historien, berättar Mattias engagerat.

Han har gjort en studie för Försvarsmakten om religioner, våld och krig. Det visade sig då att bara fyra av de 75 största krigen genom historien, fram till Andra världskriget, hade en påtaglig religiös dimension. Och inte ens i de fyra fallen är bilden helt enkel. När han studerade de krig, som krävt flest människoliv från Andra världskriget och framåt är resultatet likartat. Där är det icke-religiösa ideologier som kommunism, fascism och nazism, som har krävt ojämförligt flest offer. För att inte tala om kolonialism, som tycks vara minst lika viktig, sett över tid.

– I nationens namn bedrivs krig och människor är beredda att dö för sin frihet i mycket högre utsträckning än de är beredda att dö för Gud. Sedan kan naturligtvis konstruktörer av nationalistiska ideologier, om kriget pågår tillräckligt länge, börja hänvisa till Gud. De flesta som krigar föreställer sig ju gärna att Gud är på deras sida, precis som rätten är på deras sida, men det är ju bara ett annat sätt att säga samma sak, säger Mattias.

Så är fallet exempelvis i den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina, menar han. Från början handlade det om en kamp mellan sekulära nationalistiska ideologier och det var först på 1980-talet, som religionen började synas i sammanhanget, på båda sidor.

– Det handlar där, som många konflikter gör, om de grundläggande villkoren för den mänskliga existensen. Människors tillgång till vatten, jord och försörjningsmöjligheter, ett anständigt liv, konstaterar Mattias.

Efter Andra världskriget har bara nio procent av all världens krig och väpnade konflikter haft direkt med religion att göra. Dessutom är det mycket vanligare att människor av samma religion strider med vandra, än de med olika tro.

– Det finns dessutom indikationer på att konflikter, som pågår mellan olika religiösa tillhörigheter, är lättare att lösa. Om det har att göra med religion är det inte konstigt. Släkten är värst. Ju närmare vi kommer varandra desto mer oförsonligt arga kan vi vara på varandra, konstaterar Mattias.

Människor från, åtminstone till namnet, kristna länder är inblandade i flest krig och konflikter. Det är världens största religion och den är spridd över hela världen. Islam är näst vanligast i konflikter, av motsvarande skäl. Men det hänger framför allt, i båda fallen, samman med kolonialismens utbredning, det vill säga Västvärldens ambition att sprida sina ideal till resten av världen. Muslimska länder har då ofta blivit utsatta och islam har i förlängningen blivit framställd som Västvärldens stora fiende.

Desto mer överraskande var det dock att en annan religion tycks vara överrepresenterad i sammanhanget. Världens omkring fem procent buddhister har nämligen varit inblandade i cirka 17 procent av alla krig och väpnade konflikter.         

– Det här tyckte jag var så roligt när jag fann det, därför att jag märkte att jag blev förvånad. Vi har ju haft en Dalai Lama-bild av buddhismen. När vi tänker på en buddhist tänker vi ju inte på en person med en k-pist i handen, utan på en munk som sitter fridfullt och mediterar över världsalltets gåtor, säger Mattias och ler.

Religion är aldrig konfliktfri, lika lite som någon annan mänsklig aktivitet. Men genom Mattias Gardell går det ändå alltså att konstatera att den inte är någon huvudorsak till krig och väpnade konflikter i världen. Tvärt emot vad gemene man nog föreställer sig.

Är vi för lyckliga för att behålla det svenska vemodet?

María Severa, porträtterad på en husvägg i Moreriakvarteren i Lissabon. Foto: Kristin Aune

[Kulturkrönika publicerad i oktobernumret av Budbäraren]

”Jag vill stå i regnet, så att mina tårar inte syns.” Någon har klottrat orden på en husvägg i den invandrartäta stadsdelen Moreria i Lissabon. Strax innan har jag och några forskarkollegor stannat till vid den första kända fadistan María Severas hus. Trots att hon bara blev 26 år gammal och var prostituerad blev hon närmast odödlig genom sin sång. Och det var just här i hennes kvarter på 1800-talet som fadon föddes – de klagovisor, som tycks fånga in den portugisiska folksjälen så väl.

För portugiserna har ibland kallats för Europas olyckligaste folk. Det visar sig också att det stämmer enligt den kända undersökningen World Values Survey, men bara om vi bortser från de forna öststaterna, där misströstan är större. När jag frågar min portugisiska kollega Helena om det säger hon skrattande att hennes landsmän njuter av att känna sig olyckliga. Men oavsett hur det är med det har de nog också anledning att vara sorgsna. Det är djup ekonomisk kris i landet just nu och så mycket som 15 procent av invånarna går arbetslösa. En del av dem flyttar till och med till forna kolonier som Angola, där ekonomin nu istället blomstrar. Jag inbillar mig att jag ser något av den smärtan när jag går omkring på stan i Lissabon och försöker möta människors blickar.

Enligt samma undersökning som ovan säger däremot nästan alla svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga. Liksom danskar, schweizare, nya zeeländare och många andra. Här är det idag långt från det som skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till fadon – det svenska vemodet. Den blå underton som ljuder i våra folkvisor, eller präglar Ingmar Bergmans filmer, Dan Anderssons dikter och Stig Dagermans romaner. Fast helt saknas den kanske ändå inte i det mer nyskrivna. Någon föreslår artisten Lars Winnerbäck som en bra representant för vårt vemod. Själv tänker jag på sångerskan Melissa Horn och hennes till synes ständigt olyckliga kärlek.

När jag som präst har begravningar möts jag ibland av önskan om att det ska bli ”lättsamt”. Även om jag har lite svårt för det ordvalet i sammanhanget tror jag mig förstå att det är ett sätt att försöka få hjälp i en svår stund. För samma familj kan samtidigt, precis som nästan alla andra, önska att få sjunga något så vemodigt som Lina Sandells Blott en dag vid begravningen.

Vi kanske inte heller vill att våra tårar ska synas, även om vi inte bokstavligen ställer oss i regnet för att undvika det. Men jag tror att vemodet i fadon eller i den svenska folksjälen har något djupt tröstande och befriande över sig. Det som säger oss att vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Och oavsett om vi svenskar idag säger oss vara lyckliga eller ej finns det sannolikt situationer i livet där det är precis det vi behöver höra för att orka gå vidare. Det finns nog inget äkta mänskligt liv där allt går som på räls.