Har den kristna tron blivit ett tomt skal för Depeche Mode?

[Kulturkrönika i Budbäraren juni]                 Min ungdoms musikhjältar Depeche Mode spelar i Globen imorgon kväll (27/6), men tyvärr har jag inte möjlighet att vara där den här gången. Soundet på senaste albumet har sin egen signatur och känns lätt igen, trots att det ständigt utvecklas. Men längs vägen har också kristen tro, eller kanske egentligen kristet tvivel, funnits med som en röd tråd. På bandets egen hemsida finns det en särskild diskussionstråd just om huruvida Depeche Mode ska uppfattas som en kristen grupp eller inte.

Det började med låten Blasphemous rumours, där Dave Gahan sjöng ut frågan om Gud i själva verket skrattar åt all världens ondska. Dessutom har en liten melodislinga från den sång som på svenska heter Jesu kärlek är så underbar vävts in bland alla metalliska klanger. Förmodligen är det en liten ironisk vink till bandmedlemmarnas uppväxt i kyrkan i Londonförorten Basildon.

Sedan har det fortsatt. Ibland med uttalad religionskritik som i John the revelator, där huvudpersonen sägs stjäla Gud från människor. Ibland nere i själens mörka natt, som i The sinner in me, som låtskrivaren Martin Gore beskriver som något han helst skulle vilja kunna dölja hos sig själv. Men motsatsen finns också, som i låten Peace, där han berättar om en inre frid som får honom att utstråla helighet.

En av gruppens mest framgångsrika singlar är Personal Jesus. Den är ursprungligen skriven för att beskriva förhållandet mellan Elvis och Priscilla Presley, men kan också läsas som en förmodat ironisk variant på kyrkans många sånger. En av de många artister, som har spelat in en cover på låten var countrylegenden Johnny Cash. I samband med det ska han ha sagt att han inte trodde att det var den ursprungliga avsikten med låten, men att han för egen del såg den som den mest kristna sång han dittills hade sjungit in.

På Depeche Modes nu aktuella album Delta Machine fortsätter mönstret som tidigare. Det kanske tydligaste exemplet där är låten Angel, där Dave Gahan sjunger om en sorts frälsningsupplevelse. Inför en änglagestalt upplever han hur han som en i raden av syndare möter renhet i ett dop i vatten. Ändå handlar sången nog snarast om jordisk kärlek, där det bibliska språket stannar vid att fungera som en sorts färgstark kuliss. Första singeln från albumet heter för övrigt Heaven och kan kanske illustrera det ännu tydligare. Videon till den är nämligen inspelad i en tom och illa medfaren gammal kyrka. Ofta tycks det nämligen som om det bara är skalet kvar av den tro, som en gång förmodligen levde och var stark.

Ibland kan jag undra om det är så med vårt eget land och folk också. Att vi lever en smula på lånad tid. Att den kristna tron på många sätt finns kvar som ett skal omkring oss i kulturen, språket, konsten och byggnaderna, men att det är till synes få som har någon djupare kontakt med innehållet längre. Än så länge påminner det där tomma rummet om något större och kan vara en hjälp att tolka livet. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur länge det håller i praktiken. 

Hur talar vi om religion – egentligen?

Linda Woodhead. Foto: jonas lindberg

Religion är ett paket, som bygger på ett antal traditionella dogmer. Så är de flesta av oss vana vid att tänka kring religion och framför allt få den presenterad för oss exempelvis genom skolundervisning. Men verkligheten är en annan, om vi ser till vad majoriteten av de människor, som räknar sig som troende faktiskt anser. Då är nyanserna mycket fler och ståndpunkterna långt ifrån så konservativa och traditionella, som vi kan få intrycket av.

Jag och omkring 160 andra forskare har just deltagit i tre dagars konferens på hemmaplan i Uppsala under temat The Impact of Religion, som en del av vårt forskningsprogram, med samma namn. Jag skulle här särskilt vilja lyfta fram en viktig poäng, som togs upp av Linda Woodhead, professor i religionssociologi i vid Lancaster University i England.

Vid konferensens avslutande föreläsning igår konstaterade hon att två tredjedelar av britterna räknar sig som religiösa. En tredjedel säger sig tillhöra Anglikanska kyrkan, en tredjedel uppger att de tillhör andra religioner eller kyrkor och den sista tredjedelen säger sig alltså inte ha någon religion alls. Siffrorna är hämtade från en nyligen genomförd enkätstudie, som Linda Woodhead har varit med och lett i Storbritannien.

Det handlar alltså om en majoritet av befolkningen, som har en religiös tillhörighet. Men det är inte en majoritet, som är religiös på traditionellt vis. Det blir tydligt i undersökningen i relation till frågor om ställningstaganden i moralfrågor och hur de svarande bedömer styrkan i sin egen gudstro.

Linda Woodhead konstaterade då att bara omkring åtta procent av de svarande kan sägas höra till ”den moraliska minoriteten”. Den gruppen har en mer traditionell ståndpunkt i förhållande till frågor om synen på exempelvis abort och dödshjälp. Gruppen kännetecknas också av en starkt uttalad tro på Gud och på Bibelns (eller motsvarande) auktoritet. De flesta andra har en betydligt mer liberal och vagare uppfattning om dessa frågor.

Konsekvensen av detta är att man starkt kan ifrågasätta den gängse bilden av vad religion är. Är det givet att minoriteten av de troende ska definiera vad helheten är eller ”borde vara”? Linda Woodhead pekade på att det är problematiskt inte minst i skolundervisningen om religion, som alltså bara en liten del av eleverna kan känna samhörighet med och där religion lärs ut som en form av paket, vilket det i praktiken inte är för majoriteten av de tillhöriga. Ett annat problematiskt område är det faktum att staten vänder sig till religiösa ledare, trots att de (åtminstone i Storbritannien i det här fallet) är betydligt mer konservativa än större delen av medlemmarna i det egna samfundet. Linda Woodhead menar att ledarna därmed inte är några legitima auktoriteter i trosfrågor i praktiken.

Det går naturligtvis att ställa en del frågor till de slutsatser, som Linda Woodhead drar. För att dra en parallell till en stor fotbollsklubb finns det naturligtvis en kärna där, som har en starkare tro på klubben och dess ideal än gruppen, som bara går på enstaka matcher. Och den kärnan är ändå central i klubbens identitet och ska förmodligen så vara. Samtidigt har Linda Woodhead onekligen en poäng i att ett vidare och mer tillåtande religionsbegrepp trots allt skulle vara mer med verkligheten överensstämmande.  

Steg för steg flyttar vi gränsen för det acceptabla

[Kulturkrönika i Budbäraren i april]

Den börjar inte riktigt bra. Det enas vi om, jag och min kollega, när vi båda har läst Göran Rosenbergs dokumentärroman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är som om det låser sig en smula, när han äntligen ska få ner flera år av tankeresande i bokform och orden blir för stora för att bli riktigt hanterbara. Men när väl tröskeln är passerad blir den personliga berättelsen om föräldrarna David och Halas väg till och från koncentrationslägret desto mer berörande.

Det är särskilt en scen, som har dröjt sig kvar i mitt minne. I det judiska ghettot i den polska staden Łódz ställs ett ultimatum. De starka och arbetsföra får en chans att överleva, mot att de frivilligt överlämnar de gamla, sjuka och sina barn för transport till Auschwitz. Jag hajar till över det omöjliga i tanken. Inte kan väl föräldrar, som jag själv, sätta sitt eget liv framför sina barns? Men det är just det de gör.

Göran Rosenberg brottas också med samma tanke i boken och för en dialog med olika tänkare om vad som kan ha lett människor till något så förvridet. Själv frestas jag att använda den kända bilden av grodan, som läggs i vatten i en kastrull. Om vattnet kokar hoppar grodan genast ur. Om det är kallt eller ljummet stannar den kvar och märker inte hur vattnet långsamt blir varmare, tills den slutligen dör. Exemplet lär dessvärre inte vara sant, men icke desto mindre är bilden förstås talande.

Under Andra världskriget gick den processen inte över en kristallnatt. Istället var det var ett systematiskt förändrande av människors medvetande, steg för steg, vare sig de kallades tyskar, polacker eller judar. Det från början otänkbara normaliserades till att bli den till synes enda möjliga vägen framåt.

I Sverige 2013 är vi tack och lov långt från ghettot i Łódz och koncentrationslägret i Auschwitz. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över den utveckling, som vi ser idag. Stora delar av Europa är i ekonomisk kris och de högerpopulistiska partierna växer sig starkare. Hemlöshet har kriminaliserats i Ungern och romer förföljs. Den brittiske premiärministern David Cameron säger sig vilja stoppa det han kallar för bidragsturism, inte minst från Bulgarien och Rumänien. I Stockholm har polisen gjort identitetskontroller i tunnelbanan på mörkhyade människor. Två av våra ministrar har också fällt kommentarer, som har uppfattats som direkt rasistiska. En ursäkt i efterhand förändrar tyvärr inte faktum, när tanken väl har fått vingar.

Jag undrar om det är samma grundmönster, som vi möter här igen. Hur vi steg för steg förflyttar gränsen för det acceptabla. Visst hajar vi till, men andra, tredje eller fjärde gången börjar vi kanske vänja oss. Som grodan, åtminstone i sagans värld.

Jag är inte säker på att Göran Rosenbergs bok var rätt kandidat att vinna Augustpriset, om vi bara ser till dess litterära kvaliteter. Men utmärkelsen pekade på vårt behov av att hitta motbilder, när starka krafter tycks vilja förvränga vår känsla för rätt och fel, ont och gott, av vem som får lov att vara med och vem som inte får det.

Hur äkta är känslorna på världens lyckligaste plats?

[Kulturkrönika i Budbäraren, mars]

Filmen Escape from Tomorrow väckte en del uppmärksamhet när den visades vid independentfilmfestivalen i Sundance i januari. Trots att det är en spelfilm är den nämligen inspelad i hemlighet i Disney World i Orlando. I korthet handlar den om en man, som helt tappar koncepten under ett besök i stadens olika Disneyparker med sin familj. Enligt huvudrollsinnehavaren Roy Abramsohn är tanken att försöka utforska hur det är att vara olycklig på en plats, som förväntas vara den lyckligaste i världen.

När jag och min familj nyligen besökte Magic Kingdom, hjärtat i Disney World med Askungens slott i centrum, var det dessbättre under lyckligare omständigheter. Men det är ändå en plats, som väcker frågor också hos mig. I en av de långa köer, som tyvärr kännetecknar parken, kom jag i samspråk med en man, som berättade att det här är en plats som många amerikaner återkommer till år efter år. Den är till synes något mer än ett tillfälligt nöje.

Magic Kingdom är byggt kring Disneys många kända filmsagor, men det finns också en sorts metaberättelse, som vi som besökare får del av. I en form av corporate storytelling dyker nämligen Walt Disney själv upp med jämna mellanrum och vi får veta något om hans drömmar och visioner med parken. Här och där sitter citat uppsatta, där det till exempel berättas hur han ville få oss att känna oss förflyttade till en helt annan, och förmodat, lyckligare värld.

På inträdesbiljetterna och på muggar i de många serveringarna står också något, som skulle kunna vara ett Disneycitat: låt minnena börja. Jag tänker då att förmågan att skapa goda minnen måste vara en av de bästa tänkbara affärsidéerna. Det är ju i hög grad på sådana minnen, som vi hänger upp våra liv. Det är dem vi återkommer till. Det är genom dem, som vi försöker förstå och se mening. Det är dem, som vi försöker balansera livets motgångar med.

Den franska sociologen Danièle Hervieu-Leger talar därför också om religion som en kedja av minnen. Religion kan skapa länkar genom tiden, inte bara för den enskilda människan, utan genom att släkten följa släktens gång. De flesta av oss, som är mer aktiva inom kyrkan, skulle kanske beskriva kyrkans uppdrag på ett annat sätt. Men för människor i allmänhet är det nog där religionens funktionella kärna ligger. Det är därför kyrkans riter fortsätter att leva, trots att vi påstås leva i en sekulariserad tid. Kyrkan är bra på att skapa och vidmakthålla minnen, på ett sätt, som ingen än så länge riktigt kan konkurrera med.

Den bosnisk-amerikanska sociologen Stjepan Meštrović talar dystert om att vi lever i en postemotionell tid. Att inget egentligen är heligt längre och att vi därför försöker skapa en mängd mekaniska känslor, som ska likna det heliga. Kanske handlar Disney World just om det. Att vi serveras något, som liknar de stora djupa känslorna och minnena, utan att egentligen vara det. Att det är en värld, som till synes rymmer mycket glädje, men där sorg och livets svårigheter inte får plats på samma gång, på det sätt som de kan göra det i kyrkans riter. Filmen Escape from Tomorrow ställer viktiga frågor till oss där. 

Nyanserna hjälper mig att vara i rörelse

[Kulturkrönika i Budbäraren februari 2013]

För en tid sedan fick jag lyssna till Jan von Bondsdorff, professor i konstvetenskap här i Uppsala. På sjungande finlandssvenska talade han om ljusets betydelse och hävdade att det finns tre sorters ljus: det fysikaliska, det metafysiska och ljuset som bildkonvention. Om någon har behärskat dem alla var det förmodligen vetenskapsmannen, konstnären och renässansmänniskan Leonardo da Vinci. Jag minns fortfarande hur jag och andra turister försökte urskilja hans berömda nattvardsfresk i halvmörker och bland byggnadsställningar i klostret Santa Maria delle Grazie i Milano under en tågluff i början av 90-talet. Jag kan bara hoppas att den har fått en värdigare inramning idag.

Jan von Bondsdorff gav andra exempel på ljusets mästare, som Caravaggio, som tvärt emot sin samtids konventioner målade Matteus kallelse i en sorts realistiskt källarljus, med kraftiga skuggor. Den nordiska skolan med konstnärer som Zorn och Krøyer lyckades också fånga ett särskilt varmt och mjukt naturljus i lövverk och vattenspeglingar.

Vid samma föreläsning fick vi även lyssna till en lektor i fysik. I hans version försvann dock alla ljusets nyanser. Istället mättes jordens ålder ut med exakt precision, liksom ljusets hastighet och räta vinklar via speglar och prismor. I mina ögon föll därför intresset fort. Där fanns det till synes inget kvar mellan raderna.

Jag vet dock att det kan vara annorlunda. Professorn i teoretisk astrofysik, Bengt Gustafsson, kan konsten att utmana sina åhörares tankar genom att peka på att förmodat självklara lagar som gravitationskraften egentligen är fel. Så uppenbaras det att det till synes bergfasta många gånger också är något flytande och nyansrikt, som väntar på att upptäckas vidare.

Den tredje sortens ljus var alltså det metafysiska och där finns det exempel på både nyansrikedom och räta vinklar. Kanske handlar det om var vi placerar vår trygghet. I det säkra och enkla finns det en tendens till att vi litar mer på vår egen förmåga att fånga in och hålla kvar ljuset. Där ovissheten bara är en fiende, istället för någon att tjusas av. När tron och det teologiska ljuset får innehålla fina strimmor och starka kontraster finns däremot en annan spänning kvar. Den som aldrig blir riktigt stabil, utan hela tiden gäckar en smula och tvingar oss att vara i rörelse.

Under perioder av mitt liv har Bibeln varit svår att läsa, just för att jag helst har velat väja för det misshagliga. Mitt bland allt det vackra och starka finns ju också en hel del svärta i skrymslen och vrår. Men kanske är det just det, som gör berättelserna levande. Att hatet och vreden ryms, precis som tryggheten och ömheten. Och att Gud på något vis hittar vägen genom den labyrinten och kommer ut i ett förklarande ljus på andra sidan. Just därför tycker jag om en berättelse som den om när Jesus rensar Jerusalems tempel från försäljare. Den skaver och utmanar min bild av söte Jesus och gör mig förundrad och utmanad. Den hjälper mig att försöka fortsätta vara i rörelse.