Tadeusz såg Maximilian Kolbe offra sitt liv för en medfånge

[Med anledning av att Tadeusz Raznikiewicz just har avlidit publicerar jag här på nytt den intervju, som jag gjorde med honom 2010 i församlingstidningen Livet i domkyrkoförsamlingen]

Tadeusz Raznikiewicz var fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme under Andra världskriget. Där mötte han bland annat prästen Maximilian Kolbe, som då offrade sitt liv för en medfånge och senare helgonförklarades. Men Tadeusz brottades också med egna frågor om hur Gud kunde tillåta allt det onda som skedde där.

I maj för 65 år sedan blev Tadeusz Raznikiewicz fri efter nästan fyra år i koncentrationsläger. Vid krigsslutet kom han till Sverige bland annat i en av Folke Bernadottes vita bussar. Vi möts hemma i kedjehuset i Uppsala, där han och hans hustru bor. Som av en märklig slump ligger det på Bernadottestigen.

Den unge Tadeusz kom till Auschwitz i början av augusti 1941. Fyra månader tidigare hade han gripits med en underjordisk polsk tidning på sig, som han hjälpte till att sprida. Vid den tidpunkten fanns det ännu inga judiska fångar i lägret, utan bara polska intellektuella, som Tadeusz.

           

Det har inte varit lätt att i efterhand försöka sätta ord på allt det hemska han var med om. Det tog flera år efter krigsslutet för minnena att riktigt tränga fram. Som händelsen med mannen, vars mössa soldaterna kastade utanför stängslet. När han gick för att hämta den sköts han till döds av dem, med motiveringen att det var ett rymningsförsök. Så blev det nyckfulla och känslokalla alltmer en del av vardagen.

           

Bland alla minnen finns ett som är särskilt starkt. När Tadeusz och hans medfångar i dåvarande block 14A en dag återvänder från arbetet på betfälten saknas en av dem. Vakterna beordrar då gruppen att ställa upp sig i långa rader och där blir de stående hela kvällen och natten utan mat eller dryck, medan vakterna söker efter rymlingen.

           

Efter ”morgongymnastiken” kommer till slut lägerführern och vandrar mellan dem, rad för rad. Han ser varje fånge i ögonen och väljer sedan till synes slumpartat ut tio av dem som gisslan. En av dessa är Franciszek Gajowniczek, som vädjande säger:

           

– Varför jag? Jag har fru, jag har barn.

           

Men utan pardon förs han och de nio övriga till en plats intill blocket. Då känner Tadeusz plötsligt hur prästen Maximiliam Kolbe tränger sig förbi honom från platsen precis bakom. De har mötts för första gången bara tre dagar tidigare och pater Kolbe, som Tadeusz kallar honom, har nu välsignat alla sina medfångar inför uppställningen ute på gården. Tadeusz har en kort stund tidigare dragit en lättnadens suck över att varken han själv eller Maximilian Kolbe har blivit utvalda.

– Was ist los? Vad är det som händer? utbrister lägerführern.

– Jag vill gå i hans ställe, säger Maximilian på god tyska och pekar mot Franciszek Gajowniczek.

– Bist du verrückt? Är du galen? svarar lägerführern.

– Jag är präst och har inga barn, säger då Maximilian.

Erbjudandet godtas och tillsammans med de övriga i gruppen förs Maximilian till internering, för att svältas till döds i en bunker. Efter nio dagar återstår bara han själv och en annan fånge och de avrättas då med en giftinjektion. 1982 helgonförklarades sedan Maximilian Kolbe av den romersk-katolska kyrkan.

Drygt två år senare förflyttades Tadeusz till lägret Neuengamme utanför Hamburg i Tyskland och därifrån finns också ett mer positivt minne. En natt förstörde Tadeusz medvetet 500 gevärspipor på en gång i fabriken, där han arbetade.

– Det var det bästa jag har gjort! utbrister han och ler.

Tursamt nog vågade inte verkmästaren anmäla honom för händelsen, eftersom han själv då också skulle drabbas. Istället gömde han piporna och lät dem försvinna en efter en i tillverkningen.

För Tadeusz handlar det om ett förändrat livsperspektiv under lägeråren. Han tycker att mänskligheten i dag ägnar sig för mycket åt krig och för lite åt de människor som är fattiga och ifrågasätter varför det ska behöva finnas ett militärt försvar.

För den troende Tadeusz blev de existentiella frågorna särskilt påtagliga när han såg lägervakternas bältesspännen, med texten ”Gud med oss” på tyska.

– Jag trodde på Gud, men ställde mig frågan om hur Gud kunde tillåta det som skedde där. I dag tänker jag att människor kan göra mycket ont och att en del är hjärntvättade. Det sker hela tiden, säger han.

Tadeusz ser i dag främlingsfientliga rörelser i Sverige, men kan inte bli arg eller ledsen för något sådant längre.

– Det är oförstånd, säger han kort.

I Auschwitz kunde inte vakterna se skillnad på fångarna när de var nakna genom att judarna, som var hårdast utsatta, skyddades av de övriga.

– I lägret spelade nationalitet ingen roll, säger Tadeusz.

TEXT OCH BILD: JONAS LINDBERG

För Sigrid Kahle är världen alltid större

Sigrid Kahle 2008. Foto: jonas lindberg

Behövs religion i dag? Det har diplomathustrun, journalisten och författaren Sigrid Kahle funderat mycket över. Få kan lika mycket om världens religioner som hon och hennes svar är ja. För samhörighetens skull, genom historien och över gränserna.

Sigrid Kahle tar emot hemma i sin lägenhet. Omkring oss trängs böcker och konstföremål, det stora flertalet med anknytning till religion. För det är just kring religion och kulturmöten som mycket av hennes liv har kommit att kretsa.

                     

Nu arbetar hon som bäst med andra delen av sin självbiografi, som inleddes med Jag valde mitt liv 2003. Och det går inte en vecka utan att någon hör av sig och undrar när nästa bok kommer.

                     

Trots sina nyligen fyllda 80 år verkar hon inte vilja slå av på takten. Istället beklagar hon att hon bara hinner skriva två pass om vardera fyra timmar om dagen på någon av sina datorer och att hon dessutom ”blir avbruten av livet hela tiden”.  

                     

Vi kommer att prata om religionens betydelse i dag och Sigrid beklagar att intresset för dess frågor verkar vara så svagt.

– Egentligen är jag bara intresserad av människor som verkligen söker. Men vi har det för bra för att verkligen göra allvar av sökandet, när det enda problemet är att man inte har fått löneförhöjning, säger hon.

Ingen av hennes intellektuella vänner säger sig tro på Gud eller ha någon religion. När hon talar med dem är det som om allting börjar med upplysningstiden på 1700-talet.

                     

– Jag har en väldigt stor värld och därför är det naturligt för mig att intressera mig för de stora religionerna. Jag har sett in mot Europa från Mellanöstern och sett hur viktigt Asien har varit för religionernas framväxt. Bibeln har också haft ett enormt inflytande i vår kultur, konstaterar hon.

                     

Ändå bemöts religion ofta fientligt i dag och förknippas med extremism och något föråldrat. Den påstådda konflikten mellan naturvetenskap och religion har hon dock inte mycket förståelse för.

                     

– Naturvetenskapen har alltid varit en del av religionen. Islams tänkare har alltid haft ett naturligt förhållande till naturvetenskapen och har befunnit sig oerhört långt före oss i Europa. Det ryms inom religionernas gränser. Det har aldrig varit någon motsatsställning för mig, säger hon.

                     

Hon är inte heller förtjust i den nya profanhumanismen.

                     

– Jag gillar inte Humanisterna och Sturmark. De har stulit beteckningen humanister. De ska kalla sig ateister. Min far var en bred humanist, däremot. Är de religiösa inte humanister? Vad är de då? frågar hon bestämt.

                     

Pappan H S Nyberg var orientalist och språkvetare och det var genom honom hennes eget stora intresse för religion väcktes. Under 35 år utomlands tillsammans med maken och diplomaten John och genom egen forskning har hon sedan fått en stor kunskap om andra kulturer och religioner, inte minst islam.

                     

– Betraktandet av himlavalvet var ju det som uppväckte tanken på religion, att vi hör samman med alltet. Jag skulle inte kunna leva utan känslan av att det finns något därute. Att man är bunden till något stort. Jag känner också en stor samhörighet med alla som har levat för mig och allt vad de har tänkt, säger Sigrid.

                     

Det är också ett viktigt argument för henne för att religion faktiskt behövs även i vår tid.

                     

– Religionerna vet väldigt mycket om människan, en samlad nedärvd vishet. Skulle man kunna hämta allting ur sig själv? Nej, det tror jag inte, säger hon.

                     

Sigrid ger en bild av en klippa och en flod, som ett sätt att beskriva hur hon tycker att vi ska förhålla oss till detta arv:

                     

– Vi behöver både traditionen och det som rinner vidare, rör sig och förändras. Vi behöver tillämpa det som klippan lär oss på det som sker nu. Religionen behövs. Men religionerna behöver förnyas inifrån. Ordet religio betyder samhörighet och vi behöver insikten om att vi lever i ett större sammanhang. Den får vi kanske inte på något annat sätt. Vi kan också behöva religionen som ett rättesnöre. Om du bara har dig själv som domare kan du ju uppföra dig hur som helst, säger hon.

                     

Ändå är det just det som en del människor anför som argument mot religion, att den ibland föder fiendskap och våld, som om ändamålet helgar medlen.

                     

– Mänskligheten har en utmaning i att överbrygga gränserna. Det finns en kärna som är gemensam för alla. Men vi behöver nytolka den i ljuset av hur världen ser ut i dag. Medmänsklighet är till exempel något som är gemensamt för alla religioner, säger Sigrid.

                     

Det betyder dock inte att hon vill ha en gemensam religion. Snarare ska var och en gräva där hon eller han står.

                     

– Jag är absolut fiende till synkretism. Det finns många som är ytligt toleranta, men vi tänker egentligen inte alls lika på djupet. Däremot kan kärnan, filosofin, livets mening vara väldigt lika, säger hon.

                     

Därför finns det också hopp om att människor av olika tro kan bidra till en bättre värld, trots sina olikheter.

                     

– Om man tillhör en religion har man ju en uppgift i världen. Man ska leva i nuet med sann insikt om allting som händer och känna ansvar för världen nu, säger hon.

Text och bild: jonas lindberg

Har sekulariseringen nått en vändpunkt? Om skolavslutningar och lucia i kyrkan.

Det ska (åter) vara tillåtet med psalmsång och julevangeliet vid skolavslutningar i kyrkan, rapporterar flera massmedier idag. Därtill har SVT lagt sina fem senaste luciafiranden i kyrkor, efter att tidigare oftast ha sänt från (andra typer av) kulturbyggnader. Det är små händelser i sig, men sett i ett större sammanhang kan det vara indikatorer på att en lång period av sekularisering har nått en vändpunkt eller att situationen åtminstone står och väger.

Sekularisering är ett till synes enkelt begrepp. Ju modernare ett samhälle blir desto mindre religiöst förväntas det bli. Religionssociologisk forskning har dock visat att det egentligen är bättre att tala om religiös förändring, eftersom mönstret är mer komplicerat än så. Under ett par decennier har det också talats en hel del om religionens återkomst, inte minst i offentligheten i till synes sekulariserade delar av Västvärlden.

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna (eventuella) förändring är globaliseringen, det vill säga det faktum att människor och idéer idag rör sig över landsgränser i allt högre grad, såväl fysiskt som genom massmedier och inte minst då förstås internet. Det skapar en rad nya möjligheter, men också en ökad osäkerhet för många människor. Dels är det en ekonomisk fråga, när tidigare framgångsrika och välbärgade delar av världen som Västeuropa och USA konkurrensutsätts inte minst från Sydostasien och Kina på ett annat sätt än förut och välfärden därmed sätts i gungning. Dels är det en identitetsfråga, där nations- och religionstillhörighet börjar förlora sin förmåga att hålla människor samman.

I min egen forskning kring religion och politik i de nordiska länderna är detta den tydligaste trenden under de två senaste decennierna. Framväxten av högerpopulistiska partier är en central indikator i sig, men politisering av frågor om invandring och religion är smittsam och andra partier glider också lätt med i en liknande värderingsförskjutning. Går vi utanför politiken är på samma sätt Förbundet Humanisternas religionskritik en del av samma fenomen, men med den skillnaden att när högerpopulisterna värnar om folkkyrkan är Humanisterna kritiska också mot den.

Det som nu händer kring kyrkans roll vid skolavslutningar bör kunna ses i ljuset av denna större förändring. Vi kan kalla det en motreaktion mot en del av globaliseringens konsekvenser eller en omförhandling av religionens roll i offentligheten. När SVT har sänt luciafiranden har det under en lång rad år framför allt varit från olika sekulära kulturbyggnader, även om kyrkor också har förekommit. Men då är det intressant att notera att under de senaste fem åren har luciamorgon bara sänts från kyrkor. Det kan förstås ses som en indikator på sekularisering, i betydelsen att det tidigare folkliga firandet numera uppfattas som något mer religiöst av en allmänhet som har allt mindre kunskap om kristen tro och att det därför bör tas om hand av en religiös specialist som Svenska kyrkan. Men det är alltså också möjligt att se det som ett tecken på motsatsen – en längtan till en djupare gemensam identitet genom kyrkan.

I sammanhanget är det förstås viktigt att vara uppmärksam på farorna. Vurmandet om en kulturkristendom kan på samma gång verka främlingsfientligt och därmed gå på tvärs med kristendomens grundidentitet i mänsklig jämlikhet inför Gud.

Analys av kyrkovalet del 3: Hur påverkas deltagandet i valet av vilka grupper det finns att välja mellan?

I två bloggposter har jag nu försökt analysera resultatet av söndagens kyrkoval – dels hur vi kan förstå siffrorna kring valdeltagandet och dels hur vi kan förstå resultatet av valet som helhet. I ett tredje steg ska jag nu presentera ett par slutsatser, som vi kan dra om vi ser på resultatet mer i detalj.

I mitt exempel här har jag valt att se på valresultatet för Stockholms stift, som är en del av Svenska kyrkan på regionnivå och geografiskt sett ungefär motsvarar Storstockholm. Där ser tendenserna ut ungefär som i resten av Svenska kyrkan (se min förra bloggpost), med den skillnaden att här är Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) nästan jämnstora med Socialdemokraterna.

Det intressanta hittar vi här snarare om vi går ner på den lokala nivån i stiftet, där det väljs representanter till kyrkofullmäktige. Där är det exempelvis tydligt att valdeltagandet kan skifta ganska mycket i förhållande till snittet på 13,3 procent. Som lägst är det i Österhaninge med 8,6 procent och som högst i Stockholms domkyrkoförsamling med 21,2 procent. Det kan det förstås finnas en mängd orsaker till, men i den sistnämnda församlingen spelar det säkert roll att antalet som faktiskt bor i centrala Stockholm är så litet, vilket gör att få individer kan betyda mycket för procentandelen. I de flesta församlingar har valdeltagandet ökat och mest av allt i Skarpnäck, där en konflikt kring en av församlingens kyrkor kan ha bidragit till det ökade engagemanget.

En faktor, som generellt sett anses kunna stimulera konflikt och därmed intresse och valdeltagande, är hur många partier eller grupper som deltar i valet. Det finns till exempel två församlingar, som bara har samlingslistor och därmed inget alternativ för väljarna. I den ena, Ljusterö Kulla, låg valdeltagandet visserligen på låga 10,8 procent, men i den andra, Dalarö-Ornö-Utö, istället på 14,4 procent, det vill säga över snittet. Sett till samtliga 56 församlingar finns inget samband alls mellan antalet grupper i valet och andelen röstande.

En annan fråga är hur mycket närvaron av nomineringsgrupper med koppling till riksdagspartierna påverkar. I min förra bloggpost konstaterade jag att det viktigaste motivet bland dem som röstar i kyrkovalet är att värna demokratin snarare än att intressera sig för de kyrkliga sakfrågorna. Mitt antagande utifrån valresultatet var då att sådana väljare i högre grad söker sig till grupper, med kopplingar till riksdagspartierna. Men vad händer i så fall med valdeltagandet i en församling där det bara finns partipolitiskt obundna grupper? I Stockholms stift finns det nio sådana exempel och i fem av dessa församlingar ligger valdeltagandet under snittet och i övriga fyra ligger det över. Nomineringsgrupper, som menar att kyrkan borde befrias från partipolitik, tycks utifrån detta begränsade exempel alltså kunna stödja sig på att en sådan förändring åtminstone inte verkar inverka negativt på valdeltagandet. 

Analys av kyrkovalet del 2: Hur gick det i valet och varför gick det så?

Taggen #kyrkovalet trendade på mikrobloggen Twitter under själva valdagen i söndags. Kändisar som komikern Magnus Betnér och artisten Robyn uppmanade också kyrkans medlemmar att gå och rösta. Ett par dagar innan hade de traditionella massmedierna börjat förmedla nyhetstexter och reportage om kyrkovalet till tittare, lyssnare och läsare. Och kanske är det rimligt mycket uppmärksamhet för ett val inom vad som å ena sidan är en enskild medlemsorganisation, men å andra sidan också en organisation som är större än alla andra och som har en särställning historiskt sett.

Men vad handlade frågorna om? Ja, det som väckte hetast engagemang var Sverigedemokraternas deltagande i valet. På ett djupare plan berör det förstås kärnvärden som människosyn i både samhället och kyrkan och är därför något, som många känner sig berörda av. Men för den, som engagerar sig som förtroendevald i kyrkan, kan det också betyda att alla de stora viktiga frågorna om struktur och organisation hamnade i skymundan. Det som man i praktiken måste arbeta med är det till synes färre som orkar eller vill fundera över.

Vad säger oss då valresultatet om allt detta? Ja, Socialdemokraterna, som kanske tydligast profilerade sig mot Sverigedemokraterna i sin valkampanj, gick framåt med ungefär en procent. Men Sverigedemokraterna ökade också, från knappt tre till närmare sex procent. Och kanske gynnade debatten båda grupperna i praktiken, trots att det förmodligen inte var avsikten, eftersom konflikt väcker intresse. Men om vi ser till resultatet i övrigt blir bilden en annan. Då visar det sig nämligen att alla grupper till vänster på den traditionella politiska skalan gick framåt i valet och att de traditionella högerpartierna gick bakåt, precis i enlighet med de allmänpolitiska opinionsundersökningar som görs. I praktiken har vi därmed kanske inte fått veta något alls om synen på kyrkan, utan snarare fått en spegling av tendenserna i den allmänna politiska opinionen.

När Svenska kyrkan gjorde en omfattande fallstudie i Enköping (publicerad 2008) visade det sig att det viktigaste motivet bland de röstande är att värna om demokratin, medan en mindre del tycker att de kyrkliga sakfrågorna är viktiga. Om vi än en gång återvänder till resultatet i kyrkovalet kan vi se det återspeglas även där. Bland de nomineringsgrupper (”partier”), som deltar, är det tre som hör ihop med ett politiskt parti: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Därtill finns det fem grupper, som till sin grundsyn hör ihop med övriga riksdagspartier. Tillsammans fick dessa åtta grupper ungefär 75 procent av alla röster i valet och det verkar inte orimligt att de röstande som främst motiveras av att värna demokratin i första hand väljer samma parti, som de skulle ha gjort i ett riksdagsval. Den sista fjärdedelen består däremot av partipolitiskt obundna grupper och en möjlig tolkning är att majoriteten av de som röstar på sådana grupper tycker att det är de kyrkliga sakfrågorna som är viktigare än demokratimotivet. Dessa grupper växte tillsammans något i senaste valet från omkring 22 till cirka 25 procent. 

Resultatet i kyrkovalet kan sammanfattningsvis alltså tolkas dels som en spegling av den allmänpolitiska opinionen och dels som olika motiv för att rösta över huvud taget.

Imorgon kommer del 3 av min kyrkovalsanalys.